162
Ändtligen kom han till sig igen, började bitterligen gråta och sade till El-Amdjad och El-As'ad samt deras yppersta män: följen, mina söner, med sändebudet och helsen er farfader, min fader, konung Shah Zemân, och meddelen honom de glada tidenderna att jag är här! Han sörjer nämligen öfver förlusten af mig och har ända tills nu varit klädd i svart för min skull. Derefter berättade han för de närvarande konungarne allt det, som vederfarits honom i hans ungdom, och alla förvånades de deröfver. Alla följde de derefter med Kamar ez-Zemân och begåfvo sig till hans fader. Kamar ez-Zemân helsade honem, och de omfamnade hvarandra samt voro af glädje icke mägtiga sina sinnens bruk; men sedan de hemtat sig, berättade konung Shah Zemân för sin son allt det, som vederfarits honom. Och de andra konungarne hemburo den gamle sin hyllning,
Mardjaneh återvände till sitt land, sedan hon förmält sig med El-As'ad och gifvit sitt löfte, att hon icke skulle upphöra att brefvexla med dem. El-Amdjad blef gift med Bustàn, Bahrâms dotter, och alla begåfvo de sig till Ebenholz-staden, der Kamâr ez-Zemân hade ett enskildt samtal med sin svärfader och meddelade honom allt, som vederfarits honom, samt huruledes han träffat sina söner, hvaröfver han blef glad och lyckönskade honom. Derpå begaf sig konung El-Ghajur, drottning Budurs fader, till denna sin dotter, helsade henne och tillfredsställde sin längtan genom umgänget med henne; de stadnade i Ebenholzstaden en hel månad, men derefter reste konung El-Ghajur med sin dotter och sina tjenare till sitt eget land, dit El-Amdjad medföljde. När han åter kommit i lugn uti sitt rike, satte han El-Amdjad till att regera i sitt ställe. Kamar ez-Zemân satte åter sin son El-As'ad att regera i sin svärfaders, konung Armanus' stad, och hans svärfader gillade det. Derefter redde Kamar ez-Zemân sig till resa och följde sin fader konung Shah Zemân till Khalidâns-öarna. Staden var festligt utstyrd till hans mottagande, och trummorna gingo en hel månad till firande af den lyckliga tilldragelsen, Och Kamar ez-Zemân satt som konung på sin faders stol, tilldess de besöktes af honom, som gör ett slut på all glädje och skiljer vänner åt. — Men Gud är allvetande.
När Sherazâd slutat denna berättelse, utropade konung Sharijâr: O Sherazâd, sannerligen är icke denna berättelse högeligen underbar! — O
