trädde veziren inför konung Shah Semán, helsade honom med en bön om den Högstes bistånd i alla hans förehafvanden, kysste jorden framför honom, underrättade honom om hans broders önskan att se honom och aflemnade slutligen brefvet. Konungen tog detta, läste det och förstod dess innehåll; han svarade med ett uttryck af sin beredvillighet att efterkomma sin broders befallningar. Men — så sade han till veziren, — jag vill icke resa, förrän jag behållit dig hos mig i tre dagar. Han lät nu veziren inflytta i ett palats, som öfverensstämde med hans höga värdighet, lät uppslå tält för hans följe och försåg dem alla med allt, som fordrades till föda och dryck; på detta sätt förflöto de tre dagarne. På fjerde dagen gjorde sig konungen sjelf redo till resan och lät medtaga dyrbara skänker, sådana som kunde anstå hans broder.
När dessa tillredelser voro vidtagna, sände han före sig sina tält, sina kameler och mulåsnor, sina tjenare och krigare, uppdrog åt sin vezir landets styrelse under sin frånvaro och begaf sig å väg till sin broders stater. Vid midnattstid kom han dock ihog, att han i sitt palats qvarlemnat någonting, som han bordt hafva med sig; han begaf sig tillbaka till palatset för att hemta det och såg sin gemål sofvande i hans säng, men vid hennes sida en likaledes sofvande negerslaf. Vid åsynen af detta blef verlden svart för hans ögon, och han sade till sig sjelf: ”om detta kunnat inträffa, inan jag ännu hunnit afresa från staden, huru skall väl denna nedriga qvinna då uppföra sig, medan jag vistas hos min broder?” Han drog derefter sitt svärd och dödade dem bägge, der de lågo i sängen, samt begaf sig sedan genast tillbaka, gaf befallning om resans fortsättande och anlände till sin broders hufvudstad.
Shahrijàr erhöll underrättelse om hans annalkande och begaf sig honom till mötes, helsade honom samt bjöd honom af hjertat vara välkommen. Han befallde, att alla hus i staden skulle målas och smyckas med anledning af den fröjdefulla händelsen, och satte sig ned för att vänskapligt samtala med sin broder men konung Shah Semán var tankspridd och sysselsatte sig blott med sin gemål och hennes beteende; den ytterligaste smärta
