216
emot himmeln; men ned mot jorden vände hon den sida, der bilden af soffan var inristad, och soffan sänkte sig med dem ned mot jorden. Sedan vände hon uppåt en sida, på hvilken ett tält var afbildadt, gned afbildningen och sade: varde ett tält uppsatt i denna dal! I ögonblicket stod tältet der, och de togo plats under detsamma. Men dalen var en ödemark, der det fanns hvarken vextlighet eller vatten, och hon vände derföre fyra sidor af perlan mot himmeln, under det hon sade: genom kraften af Guds namn uppvexe träd på detta ställe, och rinne en stor flod fram utmed dem! Genast vexte träden upp, och utmed dem flöt en stor sorlande ström med rullande vågor; och de förrättade tvagningen i strömmens vatten samt åto och drucko. Konungadottern vände nu omkring de öfriga sidorna af perlan, tilldess hon kom till en, hvarpå bilden af ett dukadt bord var ristad, och sade: genom kraften af Guds namn befaller jag dig, bord, att duka dig! Och si! der stod framför dem ett bord, fullsatt med de läckraste rätter; de åto och drucko, fräjdade sig och voro glada.
Under tiden hade konungens son gått in i gemaket för att väcka sin fader och funnit honom död; men han såg likaledes det papper, som Ala ed-Din hade skrifvit, läste det och förstod dess innehåll. Derpå letade han efter sin syster, men kunde icke finna henne, utan begaf sig till den gamla qvinnan i kyrkan och frågade henne om systern; men hon svarade: sedan i går har jag icke sett henne. Han vände derföre tillbaka och skyndade till sina krigare, ropande åt dem: till häst, J riddersmän! Han berättade för dem allt, som hade händt, och de satte sig till häst samt skyndade efter de undanflydda, tilldess de kommo i närheten af tältet. Då vände Hosn Marjam sitt hufvud och blef varse, att ett moln af damm förtog utsigten åt trakten, men att, sedan detta moln stigit högt upp och bredt sig vida omkring, det skingrades och visade hennes broder och krigare, som ropade: hvart viljen J taga vägen, då vi äro efter er! Då sade jungfrun till Ala ed-Din: hurudan är din duglighet i krig och strid? Han svarade: jag förstår mig icke på krig och strid, icke på spjut och härnad. Genast framtog hon perlan och gned en sida deraf, som bar bilden af häst och ryttare; och si! ur öknen kom der en ryttare, som svängde sitt svärd ibland de anryckande, tilldess han slagit och förjagat dem alla. Derpå sade konungadottern till Ala ed-Din: vill du resa till Kairo eller till Alexandria? Han svarade: till Alexandria. De satte sig upp i sof-
