fanns i korgen, lade alltsammans der det skulle ligga, gåfvo bäraren två guldstycken och sade till honom: gå nu, bärare!
Men bäraren stod stilla med blicken fäst vid fruntimren och betagen af deras skönhet och behag, ty någonting behagfullare hade han aldrig sett. När han varseblef, att det icke ibland dem fanns någon man, och derpå kastade en blick på vinet, frukterna och de doftande blommorna, blef han utom sig af förvåning och tvekade att gå; nu yttrade den ena af systrarna till honom: hvarför går du icke? Anser du dig för litet betalad? hvarpå hon vände sig till en af sina systrar och tillade: gif honom ett guldstycke till! — Vid Allah, o min herrskarinna ! — utbrast bäraren, — min taxa är blott två half-dirhem och hvad jag erhållit anser jag visst icke vara för litet; men mitt hjerta och mitt sinne voro upptagna af tankar på er och er ställning, eftersom jag ser er ensamma, utan någon man ibland er och utan någon, som kan roa er med sitt sällskap. Ni veten, att en minaret icke står säkert annat än på fyra grundmurar;men ni saknen en fjerde, och qvinnor kunna aldrig hafva fullkomligt nöje utan en man. Ni ären blott tre och hafven behof af en fjerde, som bör vara en man, en person med förstånd, urskiljning, skarpsinnighet och tand för tunga. — Vi äro jungfrur, — så lydde deras svar, — och frukta för att meddela vår hemlighet åt den, som icke skall förvara den; ty vi hafva uti en berättelse läst följande vers:
Vakta din hemlighet för en annan; anförtro den icke åt någon; ty den, som åt en annan anförtror sin hemlighet, har förlorat densamma.
Vid ert lif, — sade bäraren, — jag är en man med förstånd och att lita på; jag har läst många böcker och är hemmastadd i dem; jag förstår att omtala hvad som förtjenar och att hemlighålla det, som skall förhemligas, att med ett ord handla i öfverensstämmelse med hvad skalden säger:
Hos ingen annan är en hemlighet bevarad än hos en pålitlig man; hos den bästa bland menniskor är den i godt förvar. En hemlighet är hos mig såsom uti ett hus med säkra lås, hvartill nyckeln är förlorad, och hvartill dörren är förseglad.
När systrarna hörde de verser, som han anförde, och de ordalag, i hvilka han tilltalade dem, sade de till honom: du vet, att vi har utgifvit en ansenlig summa penningar; har du någonting, hvarmed du kan ersätta oss? Vi vilja icke tillåta dig att stadna hos oss, så framt du icke bidrager
