med en summa penningar; ty du begär att få stadna i vårt sällskap och taga plats vid vårt bord samt att betrakta våra sköna ansigten. — Om vänskapen är utan penningar, — sade värdinnan i huset, — sa väger den icke så mycket som ett sandkorn; och portvakterskan tillade: om du ingenting har, så gack din väg med ingenting! men upphandlerskan invände: o systrar, låtom honom stadna qvar, ty han har i sanning icke varit försumlig i sin tjenst mot oss i dag; en annan skulle icke hafva varit så tålmodig med oss; det, som kan komma på hans del i kostnaderna, vill jag derföre lägga ut för honom. — Nu blef bäraren förnöjd och utropade : vid Allah, jag har erhållit mitt första och enda handsöl i dag af ingen annan än dig, — och de öfriga systrarna sade till honom: sitt ned! Du ar välkommen!
Nu steg upphandlerskan upp från sin plats, drog sin gördel fastare om lifvet, ordnade flaskorna, silade vinet och dukade bordet vid springbrunnens bassin. Hon anskaffade allt, som erfordrades, bar fram vinet och satte sig ned bredvid sina systrar; äfven bäraren satte sig ned med dem, men visste icke rätt, om ej alltsammans vore en dröm. Och när de hade tagit plats, tog upphandlerskan ett vinkrus, fyllde den första bägaren och tömde den; derpå, fyllde hon en ny bägare och räckte den till den ena af sina systrar samt likaledes till den andra, hvarefter hon åter fyllde en pokal och gaf den åt bäraren, som mottog den ur hennes hand och dervid upprepade följande vers:
Jag vill dricka vinet och bli frisk; ty denna dryck är i sanning ett läkemedel för
den sjuka.
Vinet fortfor att göra sin rund, och bäraren, som blef upprymd, dansade och sjöng med dem samt njöt af de doftande vällukterna. Han började omfamna och kyssa dem, medan den ena slog till honom, och den andra ryckte honom i skägget, och den tredje kastade efter honom med blommor, tilldess slutligen vinet rann bort med deras förstånd, och de glömde all återhållsamhet samf öfverlemnade sig åt glädjen så fritt, som skulle ingen man hafva varit tillstädes.
Så fortforo de, tilldess natten nalkades, då de sade till bäraren: gå, och låt oss se bredden af din rygg! Men han svarade: det skulle i sanning vara lättare för min själ att skiljas från min kropp än för mig att skiljas från ert sällskap; tillåten mig derföre att lägga natten till dagen,
