kysste henne på hufvudet. Derefter yttrade hon åter till bäraren: för bort denna och led fram den andra! hvilket han efterkom, då hon betedde sig på samma sätt med denna. Vid åsynen af detta blef khalifen utom sig af förvåning, och han vinkade till Djafar, att denne skulle fråga efter orsaken till den behandling, som tikarna rönt; veziren svarade med ett tecken: tala icke!
Nu vände sig husets värdinna till portvakterskan och yttrade till henne: upp att verkställa det, som du har att uträtta! Hon svarade: gerna! — och värdinnan tog plats på en soffa af alabaster, inlagd med guld och silfver, samt yttrade till portvakterskan och upphandlerskan: gören nu er skyldighet. Portvakterskan tog plats på en soffa bredvid henne; men upphandlerskan gick bakom en gardin och kom tillbaka med en sidenpåse med gröna fransar, ställde sig framför värdinnan och framtog en luta; hon knäppte på instrumentets strängar och sjöng följande verser:
Gif mina ögon sömnen tillbaka, som blifvit dem beröfvad, och säg mig, hvart mitt förstånd har flyktat!
Så snart jag blef bekant med kärleken, gjorde jag den upptäckten, att sömnen blifvit en fiende till mina ögon.
Man sade: vi sågo, att du var en bland de rättänkande; hvad har väl kunnat förleda dig? Jag svarade: sök orsaken dertill uti hans blickar!
Ja, jag ursakar honom för det han utgjutit mitt blod, och medgifver, att jag tvingade honom till dådet derigenom, att jag icke unnade honom ro.
Han kastade sin solens liknande bild på min själs spegel, och återskenet deraf tände en brand i mitt hjerta.
När portvakterskan hört denna sång, utropade hon: Allah gille hvad du gjort! och ref sina kläder och föll afsvimmad till golfvet; men när hennes barm på detta sätt blifvit obetäckt, såg Khalifen derpå spår efter slag, likasom af spön eller pisksnärtar, hvilket allt gjorde honom på det högsta förvånad. Upphandlerskan reste sig genast, stänkte vatten på hennes ansigte och hemtade åt henne en annan klädning, hvilken hon påtog. Då sade khalifen till Djafar: ser du icke denna qvinna och spåren efter slag på henne? Jag kan icke tiga eller hålla mig stilla, förrän jag får veta, huru det verkligen förhåller sig med denna jungfru och med de bägge tikarna. Men Djafar svarade: o herre, de hafva gjort en öfverenskommelse med oss, att vi ej skola tala om annat än sådant, som kommer oss vid, så framt vi ej vilja höra sådant, som icke skall bli oss angenämt — Nu
