fattade upphandlerskan lutan, stödde henne mot sin barm, vidrörde strängarna med sina fingerspetsar och sjöng som följer.-
Om öfver kärlek vi klaga, hvad skola vi säga? Eller, om vi förtäras af längtan,
huru kunna vi undkomma?
Eller om vi sända ett budskap att vara vår tolk, så kan del icke tolka den älskandes
klagan.
Eller, om vi ville vara tåliga, kort skulle vår tillvarelse bli efter förlusten af dem,
som vi älska.
Ingenting ega vi qvar annat än bedröfvelse och sorg och tårar, som strömma utför
våra kinder.
O du, som är fjerran ifrån min syn, men som städse bor i mitt hjerta!
Har du hållit en ed till en älskarinna, som, så länge tid varar, aldrig skall förändras?
Eller bar du under skilsmessan glömt den älskande, som för din skull tränar bort
sitt lif?
När domens dag för oss tillsammans, skall jag af den Allsmägtige begära en längvarig
ransakning.
När portvakterskan hörde denna upphandlerskans sång, ref hon på nytt sina kläder, ropade högt och föll afsvimmad till golfvet; upphandlerskan stänkte återigen vatten i hennes ansigte och iklädde henne sedan en annan klädning.
Tiggarne, som voro vittnen till dessa uppträden, sade nu sig imellan: o, att vi aldrig inträdt i detta hus, utan hellre tillbragt natten utanför staden; vår natt har blifvit en olycksnatt genom dessa tilldragelser, som sönderslita våra hjertan. Khalifen kastade en blick på dem och frågade: hvi ären j så bedröfvade? och de svarade: våra hjertan äro oroliga öfver det, som vi sett. — Hören j ej till detta hus? — frågade han åter. — Nej, — var deras svar, — och icke hafva vi tänkt annat, än att detta hus tillhörde den mannen, som sitter bredvid er. Nu inföll bäraren: sannerligen jag har sett detta ställe förr än nu, och hellre skulle jag hafva tillbragt natten utanför staden än har. De började nu tala sig imellan och yttrade: vi äro sju män, och de äro blott tre qvinnor; vi skola derföre tillfråga dem om allt detta, och vilja de icke svara oss godvilligt, så skola de göra det emot sin vilja. — Om detta kommo de alla öfverens med undantag af Djafar, som sade: detta är icke rätt tänkt; lemnom dem i fred och ro; vi äro ju deras gäster, och de hafva af oss tagit ett löfte, som vi böra hålla; i öfrigt är det blott foga öfrigt af natten, och enhvar af oss skall snart gå sin väg. Han vinkade derpå åt
