khalifen och tillade: det återstår blott en timma, och i morgon skola vi föra dem inför dig, och du skall tillfråga dem om hur allt detta hänger tillsamman. Men Khalifen ville icke gå in härpå, utan sade: jag har icke tålamod att vänta så länge på förklaringen. — Ord följde efter ord, och till slut sade de: hvem skall göra dem frågan? — och någon svarade: bäraren.
Nu sade fruntimren till dem: J män! hvarom samtalen j er emellan? — Bäraren nalkades till husets värdinna och talade: o, min herrskarinna, jag beder dig och besvär dig vid Allah att berätta oss, hur det hänger ihop med de bägge tikarna, och hvarför du slog dem och sedan grät och kysste dem, samt att meddela oss orsaken, hvarföre din syster blifvit slagen med spön; detta är vår begäran, och frid vare med dig! — Är detta sannt, som han säger om er? — vände sig värdinnan till de öfriga mannen, och de svarade alla ja, med undantag af Djafar, som förblef tyst. När jungfrun hörde detta svar, yttrade hon : ni, våra gäster, ni hafven sannerligen på det högsta förolämpat oss, ty vi gjorde på förhand en öfverenskommelse med er, att den, som skulle tala om sådant, som icke komme honom vid, skulle få höra sådant, som icke skulle vara honom angenämt. Är det icke nog, att vi mottagit er i vårt hus och bespisat er med våra förråder? Men det är icke så mycket ert fel som icke mer hennes, hvilken förde er in till oss. — Hon drog nu upp sin arm öfver handlofven, stampade tre gånger i golfvet och ropade: Fort hit! — och genast öppnades en dörr, ur hvilken framrusade sju svarta slafvar, hvardera med ett svärd, i handen. Husets värdinna sade till dem: bakbinden dessa män, som icke kunna hålla sina tungor i styr, och binden ihop dem med hvarandra! Slafvarne verkställde befallningen och sade: höga fru, tillåter du, att vi afslå deras hufvuden? Hon svarade: gifven dem en stunds uppskof, tilldess jag tillfrågat dem om hvilka de äro, inan ni afslån deras hufvuden! — Vid Allah, o herrskarinna, — utropade bäraren, — straffa icke mig för det, som andra syndat; ty de hafva alla gjort orätt och begått ondt, jag undantagen. Vår natt skulle sannerligen hafva blifvit glad, blott vi sluppit de här tiggarne, hvilkas närvaro är tillräcklig att förvandla en väl befolkad stad till en hop af ruiner. — Han upprepade nu denna vers:
Huru ädelt är det icke att förlåta den, som förmår göra motstånd! Och huru mycket ädlare är det icke, när han det icke förmår!
