För den vänskaps skull, som varit mellan oss, förgör icke den ena för en annans brott!
När värdinnan hörde dessa bärarens ord, kunde hon icke låta bli att le, oaktadt sin vrede. Hon närmade sig nu till männen och talade till dem: gören mig bekanta med edra lefnadsöden, ty utaf edra lif återstår det icke mer än en timma. Voren ni ej män af högt och aktningsvärdt stånd eller furstar, så skulle jag påskynda er bestraffning. — Khalifen sade till Djafar: ve dig, o Djafar! Låt henne veta, hvilka vi äro, eller skall hon döda oss! — Det vore just det, som vi förtjena, — svarade han. — Att skämta passar sig icke, när det är allvar å färde, — återtog Khalifen; hvarje sak har sin tid. — Nu närmade sig värdinnan till tiggarne och frågade: ären ni broder? — De svarade: nej, vi äro blott fattiga främlingar. Hon frågade derefter en af dem: är du född blind? — Nej, — svarade han; — men en underbar händelse tilldrog sig med mig, hvaraf jag förlorade mitt öga, och berättelsen derom skulle kunna tjena till varning för den, som vill låta varna sig. Hon frågade den andra och den tredje på samma sätt, och de svarade henne som den första samt tillade: enhvar af oss är ifrån ett annat land, och våra lefnadshändelser äro underbara och utomordentliga. Hon tog dem nu närmare i ögonsigte och sade: en och hvar af er skall berätta sina lefnadshändelser samt orsaken, hvarföre han kommit till vår boning; derefter skall han slå sig för sitt hufvud och gå sin väg.
Den första, som nalkades, var bäraren. Han sade: o, min herrskarinna, jag är en bärare, och upphandlerskan här gaf mig att bära och förde mig hit; hvad som händt mig här i ert sällskap, det vet du. Detta är allt hvad jag har att säga, och frid vare eder! — Slå dig för ditt hufvud och gå! — sade hon; men han återtog: vid Allah, jag vill icke gå, förrän jag hört de öfrigas berättelser. Då framträdde den första tiggaren och berättade som följer:
Den Första Kungliga Tiggarens Berättelse
Vet, o herrskarinna, att orsaken dertill, att jag afrakat mitt skägg och förlorat mitt öga, är följande. Min fader var konung och hade en broder, som likaledes var konung och bodde i en annan hufvudstad. Det hände, att min moder gaf mig lifvet samma dag, då äfven min farbroders
