re, hvad kan väl jag göra? Jag är ju blott en slaf, som måste lyda andras befallningar. — Men strax derefter tillade han: gå härifrån med ditt lif och återvänd icke till detta land, på det icke du måtte omkomma och derjemte förorsaka än egen död. Skalden säger:
Fly med ditt lif, så framt du fruktar förtryck, och låt huset förtälja sitt uppbyggares öde!
För det land, som du nödgades öfvergifva, skall du finna ett annat; men ingen själ skall du finna till ersättning för din egen.
När han sagt dessa ord, kysste jag hans händer och trodde icke på min räddning, förrän jag hunnit skiljas ifrån honom. Förlusten af mitt öga tycktes mig lätt, när jag betänkte, huruledes jag undgått döden; jag begaf mig nu till min farbrors hufvudstad, trädde inför honom och underrättade honom om min faders olycka samt om det sätt, hvarpå jag förlorat mitt öga; han började bitterligen gråta och sade: du har med din berättelse yttermer stegrat min oro och min sorg, ty din frände har varit försvunnen i flera dagar, och jag vet icke, hvad som vederfarits honom, och icke heller kan någon annan meddela mig upplysningar om honom. Efter dessa ord började han på nytt gråta, tilldess han afsvimmade; och när han kommit till sansning igen sade han: o min son, förlusten af ditt öga är bättre än förlusten af ditt lif.
Nu kunde jag icke längre bibehålla tystnaden med hänseende till hans son, min frände, utan jag meddelade honom allt, som händt denne; och vid afhörandet af denna berättelse blef han ytterligt glad och sade: visa mig grafven! Vid Allah, min farbror, — svarade jag, — hvar den finnes, vet jag icke; jag begaf mig nämligen flera gånger efteråt ut för att uppleta den, men kunde icke igenkänna densamma. Vi begåfvo oss icke destomindre ut till begrafningsplatsen, och medan jag här såg mig omkring, upptäckte jag stället, hvaröfver både jag och min farbror blefvo glada. Jag inträdde i grafvården tillika med honom, och när vi röjt undan jorden och lyft upp den stora stenen, gingo vi femtio trappsteg utföre; när vi hunnit till trappans slut, möttes vi af en rök, som förblindade våra ögon, och nu uttalade min farbror dessa ord, som från fruktan befria den, hvilken uttalar dem: — det finnes ingen kraft eller magt annat än hos Gud, den allrahögste och störste! — Vi fortsatte nu vår väg och befunno oss i en sal, fylld med mjöl och säd samt matvaror af åtskilliga slag; vi sågo der en gardin, igendragen framför en säng; min farbror
