på denna verld och dess omvexlingar, på min faders död genom veziren, på dennes thronröfveri och förlusten af mitt öga samt de sällsamma händelser, som träffat min frände, och jag grät återigen.
Vi gingo nu upp tillbaka, lade stenen på dess ställe och jord deröfver samt återställde grafven, såsom den förut varit, och återvände till staden; men knappt hade vi satt oss ned, förrän vi hörde dånet af trummor och trumpeter, krigare redo fram och tillbaka, och luften fylldes med damm, som uppdrefs af hästarnas hofvar. Vi blefvo oroliga och visste icke hvad som hade tilldragit sig; men när konungen frågade derom, erhöll han till svar: din broders vezir har dödat honom med hans soldater och lifvakt; nu har han kommit med sin här att storma din oberedda hufvudstad, och invånarne, som icke förmått göra motstånd, hafva underkastat sig honom. — Dervid tänkte jag för mig sjelf: om jag faller i hans hand, skall han döda mig. — Sorg och bekymmer öfverväldigade mig, och jag tänkte på de olyckor, som drabbat min fader och min moder, samt visste icke hvad jag skulle göra, ty, om jag visade mig, skulle folket i staden känna igen mig, och min faders krigare skulle öfverfalla och döda mig. Jag visste ingen möjlighet att undkomma annat än att raka af mig mitt skägg; detta gjorde jag, bytte om kläder, skyndade bort ifrån staden och kom hit till detta fridens hem, med förhoppning derom, att någon skulle vilja införa mig till de rättroendes beherrskare, Khalifen, som är ståthållare åt Herren öfver allt lefvande, på det jag måtte för honom berätta mina öden och allt det, som vederfarits mig. Jag anlände hit till staden denna natt, och medan jag stod obeslutsam och utan att veta hvart jag skulle vända mina steg, blef jag varse denna tiggare, helsade honom och sade: jag är en främling. Han svarade: äfven jag är en främling, — och medan vi sålunda samtalade med hvarandra, kom vår följeslagare, denna tredje här, fram till oss, helsade oss och sade: jag är en främling. Vi svarade: äfven vi äro främlingar. Sålunda vandrade vi framåt tillsammans, och mörkret öfverföll oss, och ödet förde oss till er boning. — Sådan var orsaken dertill, att jag rakat mitt skägg och att jag förlorat mitt öga.
Nu sade värdinnan till honom: slå dig för ditt hufvud och gå! — men han svarade: jag vill icke gå, förrän jag hört de andras berättelser. Och de förundrade sig öfver hvad han omtalat, och Khalifen sade til Dja-
