74
samtalat med hvarandra, sade hon till mig: sof och hvila dig, ty du är trött.
Jag sof, o min herrskarinna, och glömde allt, som vederfarits mig; och när jag vaknade, fann jag henne gnidande mina fötter, då jag ropade henne, och vi åter satte oss ned samt talade med hvarandra en stund. Hon sade: vid Allah, jag var bedröfvad i mitt hjerta, ty jag har vistats här i fem och tjugo år, utan att hafva haft någon att tala vid. Prisad vare Gud, som sändt dig till mig! — Jag tackade henne för hennes vänskapliga ord, och kärlek till henne beherrskade snart mitt hjerta, så att min ångest och min bedröfvelse flydde. Nu satte vi oss ned att dricka tillsammans, och jag förblef vid hennes sida hela natten igenom, förtjust af hennes sällskap, ty hennes like hade jag icke sett i hela min lifstid. På morgonen, när vi bägge voro uppfyllda af glädje, sade jag till henne: skall jag taga dig ifrån detta underjordiska palats och befria dig ifrån anden? Men hon log och svarade: var du belåten sådant det är och håll dig stilla, ty af tio dagar skall en vara för anden och nio för dig. Jag envisades icke desto mindre, ty kärleken hade förblindat mig, och jag sade: jag skall i detta ögonblick rifva ned alkoven, på hvilken inskriften är ristad, och anden åa gerna komma; jag skall döda honom, ty jag är af ödet bestämd till att döda andar. Hon bönföll, att jag måtte afstå från sådana tankar; men jag fäste ingen uppmärksamhet vid hennes ord, utan sparkade våldsamt till alkoven, då hon utropade: anden är här! Varnade jag dig icke för detta? Sannerligen, du har störtat mig i lifsfara; men rädda dig sjelf och skynda härifrån samma väg du kommit!
I öfvermåttet af min förskräckelse glömde jag mina sandaler och min yxa, och när jag stigit uppföre två trappsteg samt vände mig om för att hemta dem, såg jag, att jorden hade öppnat sig, och att derur uppstigit en ande med det gräsligaste utseende, som frågade: hvarföre har du stört mig på detta sätt, och hvad är det för en olycka, som träffat dig? Hon svarade: ingen olycka har tröffat mig, utom det, att mitt hjerta var beklämdt, och jag ämnade dricka något vin for att muntra mig; men när jag steg upp för att verkställa min föresats, föll jag emot alkoven. — Du ljuger, nedriga qvinna! — utropade han och kastade en blick rundt omkring palatset samt upptäckte sandalerna och yxan. Då sade han till henne: detta kan icke tillhöra någon annan än en man. Hvem har varit hos dig här? Jag har icke sett det förran i detta ögonblick, — svarade
