76
henne: så sannt som jag är Djardjaris, en af Iblis’ efterkommande, skall jag föra till dig egaren af denna yxa och dessa sandaler. Derefter begaf han sig under den redan omtalade förevändningen till vedhuggarne; nu kom han in till mig, förunnade mig icke något uppskof, utan grep mig och sväfvade med mig genom luften, sänkte sig derpå till jorden och ned deri samt förde mig in i palatset, der jag förut varit.
Här fann jag jungfrun utan kläder; blodet rann från hennes kropp, och tårar föllo från mina ögon. Anden fattade uti henne och sade: nedriga qvinna, detta är din älskare! men hon kastade en blick på mig och svarade: jag känner honom icke och har icke sett honom före detta ögonblick. Anden sade: vill du ändock icke bekänna oaktadt allt hvad du måst utstå? Hon svarade: aldrig förr i min lefnad har jag sett honom, och det är icke rätt inför Gud, att jag skall vittna falskt emot honom. — Om du icke känner honom, — sade han, — tag då detta svärd och afslå hans hufvud! Hon tog svärdet och gick fram till mig och lutade sig öfver mitt ansigte; men jag gjorde åt henne ett tecken med mina ögonbryn, medan tårarne runno öfver mina kinder. Hon svarade mig med samma tecken: du är orsaken till att allt detta vederfarits mig; — men jag tecknade vidare åt henne, att nu var förlåtelsens tid, och meddelade henne min mening på det sätt, som skalden beskrifver såsom följer.
Kärlekens teckenspråk talas med ögat, och hvarje förståndig begriper detta språk.
Våra ögon meddela våra tankar oss imellan; vi äro tysta, men kärleken talar.
Och när hon förstått mig, kastade hon svärdet ifrån sig, o min herrskarinna; men anden räckte det åt mig och sade: slå af hennes hufvud, så skall jag befria dig och icke göra dig något ondt! Jag svarade: godt! närmade mig skyndsamt till henne och lyfte min hand; men hon gjorde ett tecken, likasom ville hon säga: jag gjorde dig ju intet mehn; då fylldes mina ögon med tårar, jag lade ned svärdet och sade: du väldige ande och starke hjelte, om en qvinna, underlägsen i förstånd och religionskunskap, finner det origtigt att afslå mitt hufvud, huru kan det då vara rätt af mig att afslå hennes, så mycket mer som jag aldrig förut i min lefnad sett henne? Jag skall aldrig göra det, om jag än måste tömma dödens och förödelsens kalk. — Det råder kärlek er imellan, — sade anden och fattade svärdet samt afhögg en af hennes händer och der-
