82
vit honom varse, kysste jag golfvet inför honom tre gånger, och han befallde mig att sitta ned. Jag satte mig ned på mina knän, och de närvarande förundrade sig öfver min höfviskhet, framför alla konungen, som nu befallde sin uppvaktning att aflägsna sig. Alla lydde, och ingen stadnade qvar mer än konungen och en snöping, en ung slaf och jag. Konungen befallde nu, att en måltid skulle framsättas, och för honom ställdes rätter, sådana som tillfredsställa matlusten och förnöja ögat; han gjorde mig ett tecken, att jag skulle äta; men jag stod upp, kysste golfvet sju gånger och satte mig samt spisade med honom. När bordet var borttaget, tvådde jag mina händer, fattade bläckhornet, pennan och papperet samt skref följände tvänne verser:
Stor är min längtan efter dig, du läckra spis! Jag kan icke vara lycklig eller lefva utan dig.
Vare du min föda dag och natt; och måtte det aldrig brista honing till att
dermed fukta dig!
Sedan detta var skrifvet, stod jag upp och satte mig på afstånd; men konungen såg på det, som jag hade skrifvit, läste det med största förvåning och utropade: huru kan en apa ega ett sådant förstånd och sådan konst att skrifva! Detta är i sanning ett under öfver alla under. — Derefter framställdes för konungen ett schackspel, och han sade till mig: vill du spela? Med en rörelse af mitt hufvud svarade jag: ja! nalkades och ordnade pjeserna. Jag spelade med honom tvänne gånger och vann, så att konungen icke visste hvad han skulle tänka, utan sade: vore detta en menniska, så skulle hon öfvergå alla på sin tid.
Derefter sade han till snöpingen: gå till din herrskarinna och säg till henne: efterkom konungens bud! på det hon måtte komma och tillfredsställa sin nyfikenhet med åsynen af denna underbara apa. Snöpingen gick och kom tillbaka med sin herrskarinna, konungens dotter, hvilken knappt sett mig, förrän hon beslöjade sitt ansigte och sade: o min fader, hvadan kommer det sig, att du finner nöje i att sända efter mig och låta främmande män se mig? — Min dotter, — svarade konungen, — här finnes ingen annan än den unga slafven och den snöping, som förde dig hit, och denna apa samt jag sjelf, din fader; för hvilken behöfver du då beslöja ditt ansigte? — Denna apa, — sade hon, — är son af en konung, och hans faders namn är Ejmàr; han är förtrollad, och anden Djardjaris, en afkomling af Iblis, är den, som förtrollat honom, efter det han
