94
Trettonde natten.
Henrik bebodde hemma ett rum, som hette grefvens kammar, så kalladt, emedan i en aflägsen forntid en halfförryckt adelsman, som hade kost i huset, hade bott der. Det var stort och dystert och hade rykte om sig att det spökade der. Dermed må nu vara hur det vill, men det är icke troligt att detta var tillfället, så länge Henrik hade uppslagit sin paulun derinne. Jag skulle just vilja veta hvad slags spöken som kunde haft mod att beträda detta rum, ännu mindre finna behag i det som en stadigvarande bostad. Henriks lidelsefulla kärlek till naturen och det naturliga hade här riktigt con amore utvecklat sig. Allt hvad som af produkter, hemtade från dess trenne riken, på något sätt kunde anbringas i ett menskligt boningsrum, det kunde man vänta att finna här, något till prydnad, annat som surrogater för de vanliga, brukliga sakerna. Århundradens uppfinningar och framsteg voro spillda på honom; han älskade tingen blott i råämne, och föredrog dem sålunda långt framför det fullkomnade eller beqväma. En barkstol stod framför hans bord, en tjäderfjäder tjenade honom till penna, om bläckhornet var naturligt — konstigt menar jag, och icke konstigt-naturligt, mins jag inte —; utanför fönstret en eolsharpa, i en vrå ett kranium öfverskuggadt af en blommande nyponbuske. Man visste icke antingen man kom in i ett naturaliekabinett, en eremits håla eller en hexmästares laboratorium. Väggar, murar, dörrposter buro också spår af hans likaså fantastiska konstsinne. På muren hade han i kroppsstorlek målat en dansande neger, hvilket hänsyftade till en sägen om att de Svarta tro, att när de sjungande och dansande störta sig i flammorna, komma de tillbaka till sitt fädernesland. Bönderne korsade sig när de kommo i dörren; de trodde naturligtvis att de sågo den Lede sjelf. Midt på väggen ett kolossalt exemplar af grundlagen, vaktad af två jätteskepnader i
