98
framställa något slags åskådlig bild af denna broder, utan att tillika beröra hans offentliga lif. Och så kan denna »minnets bleka silkesöm» hvari systern har försökt att fästa en bild af honom — trogen och noggrann i sin ofullkomlighet emedan kärlek förer nålen,[1] icke heller undvara denna skuggning.
För dem, som emedlertid kunde önska att lära känna Henrik Wergelands offentliga uppträdande i sin helhet, skola de bidrag jag här meddelar vara högst otillräckliga. Här kan jag bäst hänvisa till Hartwig Lassens afhandling: »Henrik Wergeland og hans Ungdomsliv.» Med lika stor opartiskhet som kärlek till sitt ämne, har herr Lassen här löst den uppgift som han ställt för sig: »att framhålla hufvuddragen i Henrik Wergelands personliga karaktär och förhållande, för så vidt som det var nödvändigt för att ställa hans lif och hans sång i ömsesidig belysning.» När han säger att man icke kan skildra H. W:s deltagande i det offentliga lifvet, utan att skildra tiden sjelf, så är detta mycket träffande. Låt mig derföre framkalla för eder — allt under det jag stöder mig till nämnde författare — några af de vigtigaste momenterna i denna märkliga tidrymd i vår utvecklingshistoria som jag väl sjelf genomlefvade med hela min själ, men som nu först rätt klart och åskådligt har uppgått för mig, och detta förnämligast genom herr Lassens skrift.
Vårt hela politiskt sociala lif hade tills omkring år 1830 legat i ett slags dvala. Det var som om nationen, efter den stora handlingen 1814, för en lång tid hade uttömt sina krafter. Men vid denna tidpunkt förändras scenen. »En underlig, famlande oro griper folket: en känsla af att den grundlag man firade med så mycken stolthet, blott var ett löfte, som det tillkom nationen att fordra uppfylldt.» Med ett ord,
- ↑ Se Eleonora Christina Uhlfeldt som i fängelset broderade sin faders och broders porträtt.