århundrade; den delade, kan man utan öfverdrift säga, hela det tänkande Norge i två förbittrade läger, och sträckte sina verkningar in i mer än en familjs innersta. För att begripa den betydelse, den utsträckning som den nådde, måste man tänka sig de två hufvudfigurerna, kring hvilka rörelsen grupperade sig. Henrik, i den första berusningen af sitt dubbla kall som skald, som folkhöfding, segerviss i medvetandet af att han stod ensam, nästan oangriplig, stöter plötsligen på — Welhaven, och han fann sin man. Samma, gåfvor, samma anspråk, samma makt att vinna och herrska, att ägga och uppehålla striden, förenade i de största kontraster af karaktärer och lifsåskådning som någonsin kunde uppställas: det var som en sammandrabbning af tvänne vädurskepp. Hvad Welhaven har velat, fick åter igen sin klyftigaste lösning genom en brytning med en motståndare sådan som Henrik.
»Nu gjælder det, at vinde selv en Krands,
At stille roligt for den indre Sands,
Hvad der maa vækkes, skabes og forbedres.»
Och slaget stod, det stora slaget, och det ljungade från begge sidor, och Henrik-Merrimac kastade sitt granatregn af »Sifuliner», och Monitor-Welhaven svarade med refflade »Komplimenter»[1] och 80-pundingar af polemiska stanzer, och Dæmringen föll öfver striden, och det var en präktig och rolig strid, och alla sågo på, men blodet som flöt och de sårade aktade man icke om.
Den sägen att Henrik skulle dött alldeles öfvergifven och utan vänner[2] fordrar en närmare belysning. H. dog icke öfvergifven och utan vänner.
