Om enhvar, som någorlunda kunde ordna sina tankar, med sanningens mod och frihet nedskref hvad han hade upplefvat, så skulle man erhålla en sundare läsning, hvilken långt kraftigare skulle föra menskligheten framåt, än den så ofta diktade osanningen och osanna dikten.
Jag är den fjerde i ordningen af fem syskon — vi hafva aldrig varit flera — af hvilka min äldsta broder hette Henrik, Jag föddes i Kristianssand den 23 januari — ja, årtalet vill jag icke nämna. Det kunde gå för mig med mina läsare, som det gick mig med en kavaljer, hvilken för ett par år sedan bjöd upp mig till dans. Ni kunde måhända tycka, att vid den åldern borde man skrifva helt annorlunda, stadgadt och förståndigt, och alldeles icke låta pennan dansa. Min kavaljer var nemligen mycket närsynt; han gick i den tron, att han hade bjudit upp en dam som just skulle göra figur i en ståtlig lanciers-kadrilj. Han var ytterst underhållande och angenäm, ända till dess jag händelsevis kom att omnämna hur gammal jag var då riksdagen på Eidsvold hölls. Då blef han påfallande tankfull och allvarsam, liksom då man skall lösa ett utveckladt räknestycke i hufvudet, och icke kan få det att gå ihop, och ej kan släppa det heller. Nej, nu har jag blifvit klokare. Min fader[1] var närvarande vid riksdagen 1814 och fattade då stor kärlek för den undersköna nejden omkring prestgården, hvilket blef af stort inflytande på vår framtid. Han visade mig sedermera den punkt med utsigt öfver elfven, hvarest önskan att söka detta pastorat först uppstod hos honom. Ack att denna fläck hade varit litet mindre skön! Jag hade nyss fyllt mitt fjerde år då vi inskeppade oss till Kristiania.
Från mina tidigaste barndomsår i Kristiansand äger jag de lifligaste minnen. Det lilla hus vi
- ↑ Nicolai Wergeland, född i Bergen 1780, död 1848 i Eidsvold som prost i övre Romeriges prosteri, hofpredikant
