102
Tvärtom, då han låg på dödssängen, har nationens hjerta talat högljudt för honom, likt en moders som glömmer att just denne son vållat henne mest bekymmer; när han ligger der, känner hon endast hvad hon förlorar i honom, och ack! — huru innerligt var icke denne son fästad vid henne! Vid hans långa sjukläger täflade hög och låg, kända och okända om att visa honom deltagande, och aldrig har den offentliga sorgen yttrat sig på ett mera storartadt festligt sätt, än då man bar honom till grafven.
Derför kan det visst icke nekas att ett eget slags kränkningar ha förbittrat Henriks sista lefnadsår, om de än icke, såsom man påstått, blefvo källan till hans död.[1] »Han blef stungen i sitt eget läger» har någon sagt, och säkert är att det affall han skulle vidkännas af sina egna anhängare och de angrepp som från detta håll riktades emot honom, djupare ha sårat honom än någonsin hans fienders raseri förenade. Det är den gamla historien om Misteltein som fällde kämpen.
Han skulle blifvit en affälling, han svika sin sak? Enhvar hvilken blott af ofvanstående antydningar har fått den minsta blick in i hans natur och genom den i hans offentliga bana, skall fatta att något mera ogrundadt icke kan sägas om honom. Henriks politik var alltid mera ett vehikel för hans poetiska utströmning, än ett på verkligheten byggdt konseqvent utförbart
- ↑ Oförsigtighet, ett förlitande till en hälsa, en kroppsstyrka, sådan som högst sällan förunnas någon, var här den enkla orsaken. Han glömde att han var menniska och att naturen har satt sina gränsor t. o. m, för sina mest gudalika starkhetsexemplar. Han badade sig ofta när vattnet i våra elfvar ”kravede”, det vill säga, när det en gång upptöadt, i kalla vårnätter afsätter igen likasom en slöja af is. Hans kära 17 Maj skulle blifva en ominös dag i hans lif. En sådan Majdag 1843 förkylde han sig häftigt och blef allt sjukare under årets lopp. Nästa 17 Maj, en isande kall dag, skulle han hållit sig inne, men gick ut, och — döden märkte sitt offer. Den 12 Juli 1845 hade han upphört att lefva.
