system. Det var icke politiken som gjorde honom till skald, men omvändt, hans skaldebehof gjorde honom till politiker; i tidens stormande rörelser sökte och förföljde han de idealer som föresväfvade honom, obekymrad hvart de förde honom och huru de inbördes förhöllo sig till hvarandra. Henriks politiska trosbekännelse kan man lätt hänföra till tre utgångspunkter: Norge är det herrligaste land, friheten den största skatt, och — Carl Johan både som menniska och furste en af de största som någonsin har lefvat. Dessa begrepp fädernesland, frihet och konung hade i denna tids famlande, oklara medvetande ännu icke nått den försoning vi nu kunna skatta oss lyckliga öfver att se betryggad. Man höll dem misstänksamt afskiljda från hvarandra, de hade sina serskilda högtidsdagar, och man vågade icke att hysa dem under ett tak. Hvad bekymrade detta Henrik! I hans sångarbarm var det plats nog, der fingo de sansas bäst de kunde, och det gick då också som bäst det kunde, det vill säga till en viss tid. Man skall nu hafva svårt att fatta, att hela detta allarm närmast föranledts utaf ett årligt understöd, som Carl Johan få år före Henriks död beviljade denne, att befrämja »hans sträfvan för allmogens upplysning». Han hade offrat betydligt af sin egen förmögenhet åt denna sak, författarearfvoden voro den tiden jämmerliga; skaldepensioner beviljades icke, och hans ansökan om pastorat hade af lätt begripliga skäl blifvit afslaget; men hade Henrik vållat den höga styrelsen oro och mödor, hvilket tyvärr är säkert nog, så skonade han sannerligen icke Carl Johan för samma olägenheter,[1] och
- ↑ Man påminner sig endast oroligheterne i Christiania den 17 maj 1829, deruti H. spelade en mycket framstående rol. Carl Johan invan vid sin egen lätt exploderande nation, och vid allt, hvad ett plötsligt frihetständstoff kan åstadkomma i en sådan, såg med oro på denna dagen, och lade en betydelse i vårt något trotsigt-juveniliska firande af densamma, som tiden
