fram och man har svalkat den med lager och blommor. Man tål nu, att min kung och min drottning öfverösa mig med nådebevis; vännerna till och med, som icke velat se, förstå nu den blodiga skriften.»
Det har ofta blifvit yttradt en beklagan öfver Henriks förtidiga bortgång. Jag vågar hvarken att motsäga eller instämma i denna klagan. Den må finna sitt svar deri, att det är skedt, att det skulle så vara. Henrik har sagt ett sannt ord om sig sjelf på dödslägret: Jag har blott varit skald och intet annat. Hade han lagt till: måtte jag aldrig försökt att vara något annat, så hade det varit ännu mera betecknande. Ack, han var blott skapad för sin skaldeverld, att från dess regnbågsbro se ned på den öfriga verldens gång; likasom barnet hvilket sticker sin hand in i ett maskineri, måste han med smärta umgälla hvarje försök att styrande gripa in i den.
För kort tid skulle han ha lefvat? Kan ett sångarlif mätas efter längden? Silkesmaskens längsta tillvaro är några månader; då blir den fjäril och dör. Men under denna tid har den spunnit tusende miglier silke och födt tusende frön till ett nytt lif. Som skald har Henrik lefvat fullt, rikt och länge. Lifvet från denna dag skulle blott bringat honom förlorade idealer, och ånger öfver felgrepp, som han dock aldrig skulle lärt att undgå. Klok, verldsklok kunde han aldrig blifvit.
Så slöt Gud mildt hans ögon, förr än de för smärtsamt upplätos. Måtte hans själ finna den hvila, den här aldrig skulle funnit!
