bit utsigt öfver muren. Och datum och namnen och de goda vittnesbörden, ja dem kunna vi alla läsa, men den osynliga skriften mellan linierna, dessa hjertats oförfalskade runor, ack! kunde jag blott tyda dem för er! Förmådde jag blott beskrifva för er de skiljda känslor, som röra sig inom mig framför dessa grafvar jag har fört er till! Med tåreströmmar, som aldrig ville upphöra, har jag vätt min moders bår, som om jag med dem kunde köpa tillbaka det ljusa, det blidaste i vår slägts mörka, till kamp invigda lif! Jag har stått skakad vid Henriks sista läger, skakad af skräck, som när man ser en koloss falla, som syntes ämnad till att stå som den sista på stället. Men vid hans graf känner jag frid, outsäglig frid! Här ligger väl ett kort, i sin rikedom sammanträngdt, men dock afslutadt lif, ett sångarlif, som i sin inre glöd hade kulminerat, och som icke syntes bestämdt till att bära bättre, eller rättare andra frukter än det allaredan hade gifvit.
Blott vid min fars graf har jag icke känt denna frid. Jag har sett honom närma sig den, med den gnagande smärta med hvilken man ser det stora obegagnadt, förtärande sig sjelf, ändtligen hopplöst sjunka för denna verlden. Han var trettio år äldre än Henrik, men ännu i sin fulla själskraft, då han, böjd af motgång och trötthet vid lifvet, blott känd af få, oförstådd och alls icke värderad som han borde af sin tid, sjönk ned i grafven.
Är det nödvändigt att kalla tillbaka hvad min far har verkat i sitt lands tjenst, då han ännu stod kraftig och full af hopp i lifvet? Att han var tanken, der grefve Wedel var handen, som reste vårt universitet; att han var en af de fyra framstående, som i landets stora församling 1814 hade framtidsblick och mod nog till att rösta för en förening med Sverige, under det att sympatien för det gamla broderlandet ännu var så rotfästad, att det snarare såg ut som ett förräderi: detta kan historien berätta bättre än min
