Sida:Under Långa Nätter.djvu/117

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

han kunnat vänta sig det motsatta, hade efter hand brutit hans sinne och hela hans lifsmod.

De ideliga fejder Henrik invecklade sig i, verkade isynnerhet till denna sorgliga förändring hos honom. Han hade deri en högst angripande dubbelroll; strängt tadlande och så vidt möjligt afvärjande inför sonen, kände han bittert, med en faders hela förlåtliga partiskhet, hvarje angrepp mot denne. Det som gjorde allas vår ställning i dessa stridigheter så olidlig, var det sysslolösa, vanmäktiga afstånd från hvilket vi måste åskåda dem. Der sutto vi, ett helt dygns resa från skådeplatsen för dessa fejder. Vi fingo så att säga det bittra afvägdt unsvis ett par gånger i veckan, rätt och slätt, utan kommentarier, utan meddelandets lindring. Mången gång tordes vi knappast öppna de osaliga tidningarna, eller, när de flyktigt voro genomsedda, låta far få dem. Ja landet, landet! Du högt beprisade landtlif! En lycka är det, att vår Herre tyckes hafva bestämt en stor del menniskor att vegetera.

En af de mest utpreglade egenskaperna hos Henrik var en barnslig, alldeles kritiklös vördnad för sin far som yttrade sig i hela hans uppförande mot honom. Huru det skulle blifvit mellan dem, hade icke denna varit, vet jag icke. Om far talade aldrig så stränga ord, teg han, och ofta med en bönfallande blick, som en öfverbevisad skolgosse. Han tog emot sina bannor, underkastade sig sonligt fromt, för att nästa gång handla — just som Henrik handlade. Ett drag af den stränghet hvarmed far behandlade honom, skall jag framdraga, såsom betecknande för dem begge. Far fick en dag det plötsliga och oväntade infallet att resa in till staden för att höra en konsert af Ole Bull, och jag, lyckliga, skulle få vara med. Man bör ihogkomma den hela månader långa, djupa ensamhet, i hvilken jag lefde i hemmet, och att jag hade alla mina vänner och intressen i Christiania, för att förstå,