110
att en resa dit, som kunde förekomma ett par gånger om året, var som en resa till det förlofvade landet.
Vi voro just komna, och begåfvo oss genast till konserten, då vi under vägen olyckligtvis mötte Henrik, som med några vänner kom från ett gladt lag, hvilket man kunde märka på honom, men också verkligen icke mera. Det är bekant huru litet han tålte, förr än det syntes på honom. Men far, redan förut förstämd utaf den långa, tröttande vägen, blef det nu i grund; han talade hårda ord till Henrik, och sade: att han var skulden till att vi nu ej stannade qvar någon tid, som ämnadt var, utan genast begåfvo oss hem. Förgäfves kom Henrik upp senare på aftonen och bad om förlåtelse; förgäfves bönföllo vi, Henrik nästan knäfallande. Tidigt på morgonen körde vagnen fram, far och jag reste den sex mil långa vägen tillbaka. Hvilken dag, hvilken resa! Min far satt som förstenad, rufvande vid min sida i vagnen; jag tordes icke tala till honom, så barsk såg han ut, och dock är jag viss på att hans hjerta blödde för min skull.
Ett annat drag af den obetingade makt han utöfvade på hela sin omgifning, af den obegränsade undergifvenhet och lydnad vi till och med i de senaste åren voro vanda att visa honom, är lyckligtvis mindre sorgligt, och jag skall våga att berätta det, oaktadt jag icke förmår att gifva det den kolorit af oupphinnelig humor, hvari det föresväfvar mig. Det var just under vår prestgårdssäsong, och flera unga damer från Kristiania voro hos oss, då en dag det blef öfverenskommet en utfärd till häst. Min yngsta broder, Joseph Frans Oscar W., (öfverstlöjtnant, chef för Christiansands brigad), den gången i sin första ungdom och sprittande af munterhet, var vid sådana tillfällen vår oumbärliga riddare. Men samma dag hade slumpen sändt oss till huset ett slags bygdvirtuos, hvilket hade frestat vår fader att taga fiol och notställning ned i ett af
