rummen. När gamle män få fatt på fiolen, hålla de aldrig upp. Musiken var i hög grad rococo; den bestod af de märkvärdigaste löpningar och driller jag någonsin har hört; och det faller af sig sjelf att den skulle åhöras med den andaktsfullaste tystnad, hvilket i ett sällskap, bestående af 5—6 unga skrattlystna personer, alls icke hörde till de lättaste uppgifter; då ställningen blef allt för svår att uthålla, funno vi det rådligast att skynda på vår tur. Men i det vi gingo, blef Oscar helt lugnt imperatoriskt anmodad om att taga sin flöjt och beledsaga dem på densamma i några terzetter. Naturligtvis, med nöje! En bön om förskoning, ett försök till föreställning blef lika så litet gjordt, som far tänkte på, att en ridt med älskvärda damer kunde hafva mera lockelse för en ung löjtnant, än ett accompagnement till två skrikande fioler med utsigt att det skulle fortfara tills aftonen. Far visste kanhända icke en gång om utfärden. Det föll ingen in att säga något derom. Vi måste rida ensama, och med blödande hjertan.
Huru länge vi varit borta vet jag icke: det var flera timmar; men vi blefvo nästan öfverraskade vid att höra musik vid vår hemkomst. Scenen var oförändrad. Far och orgelnisten spelade fiol, min bror blåste, man kunde nästan säga, med en engels resignerade leende, och så fördjupad, att han icke såg upp, men en dragning på ögonbrynen visade blott att han märkte, när vi gingo igenom.
Det kom tunga, mörka dagar öfver prestgården. År 1840 sökte min far för andra gången Kristiansands biskopsstift. Båda mina föräldrar hade satt sin håg till denna förändring, som skulle föra dem tillbaka till skådeplatsen för deras lyckliga ungdom, att få i dennas jord lägga sina ben till hvila. En hvar af min fars vänner hade spått honom som säker denna önskans uppfyllelse; allaredan hade ryktet omtalat att han var utnämnd. Derom fick ännu icke talas, men
