Sida:Under Långa Nätter.djvu/120

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

112

vi andra trodde derpå. Det var en mörk, regnig höstafton, då en af mina bröder sjelf hemtade posten, som skulle bringa oss vissheten. Bäfvande satt jag uppe och väntade. Ändtligen kom han; hvit som en mur räckte han mig hvad han kallade en dödsdom. Far tog detta nya tillbakasättande förunderligt lugnt. Det blef som vanligt intet taladt derom när han var närvarande. Han var till och med en längre tid vänligare, tillgängligare än vanligt. Sednare kommo de mörka anfallen, och värre än någonsin. Han kunde i hela veckor låsa sig inne på sitt ensliga rum, och blott visa sig vid måltiderna, då ingen af oss vågade att bryta den djupa tystnaden. Min stackars mor tog sig denna bedragna förhoppning synnerligast när: hon tärdes från den dagen synbart af de par år som voro henne beskärda att lefva.

Mor var död, Henrik var död, vår lilla sommarkrets upplöstes, då hon som hade varit själen i den, vår herrliga Emilie, också blef plötsligen bortryckt, just samma år som moder. Så var det blott barnen, sjelfva allaredan berörda af lifvets allvar, som samlades hos den ensame mannen; i deras små, hans barnbarn, lefde han igen något upp. Mången gång, när hans mörka dagar kommo, har jag stått med klappande hjerta utanför hans dörr, med mitt barn på armen, som skulle försöka sin makt öfver den tysta morfadern! En gång ville det icke lyckas riktigt, och jag stod modlös framför spegeln. Då sträckte den lille halftårsgamla armarne mot skepnaden i spegeln, vände sig och räckte dem mot far om och om igen, med tecken till den största förundran och fröjd. Detta var mer än morfadren kunde motstå: detta makalösa drag blef omsorgsfullt fogadt till de öfriga “makalösa“ dragen, hvarom jag ännu — o huru rörd — läser i hans bref, hvari han alltid så kärleksfullt omtalar barnen.

I Juni 1847 besökte jag honom och fann honom betydligt aftärd, men också mildare till sinnes. Han