gick åter igen till sina kära marker, som han under ett par år knappt hade varit på. Också skref han ifrigt. Förutom några andeliga tal hade han fullbordat sina “Tankar och bekännelser“, samt “den franske stilist“, säkert ett grundligt, men kanhända mindre praktiskt brukbart verk, som hade kostat honom mycken tid och flit. Af estetiska arbeten skref han på en öfversättning af “Les Burgraves“, detta bizarrcolossalaste alster af Victor Hugos sånggudinna, hvari oförnuft och storartad skönhet likasom klättra till stångs för att vinna kransen, men — skönheten vinner! Hvad som kunde förmå min far att taga ihop med ett verk som detta, är icke lätt att förstå, utom för dem som kände honom närmare. Det hade då för tiden väckt uppseende i den litterära verlden. Fransmännen sjelfve gapade på “Les Burgraves“, och hänvisade dem, då de icke visste hvad de skulle göra med dem, till deras gamla spöknäste vid Rhen; men tyskarne ville alldeles icke veta utaf dem, och sålunda nekade hemlandsrätt öfverallt, måste de stackars borggrefvarne dela öde med “den eviga Juden, Han d’Islande“ och andra bekanta försvarslösa personer. Då är det en underlig tanke att en gammal landtprest uppe i vårt dimmiga Nord upptager flyktingarne vänligt, talar deras sak, och lofvar att införa dem hos sina landsmän, och det i ett sexspann af rimmade alexandriner. Men varen icke rädda, mine landsmän! Borggrefvarne skola aldrig oroa er. De hafva fullgjort sin uppgift att förkorta några långa timmar för en gammal lefnadstrött förorättad man, och frukten deraf, verket sjelf, skall förblifva stilla som en annan relik i mina gömmor.
Flera rörande drag af den hos fader inträdda förmildrade sinnesstämningen bevarar jag i oförgätligt minne. Han hade den principen, att den vilda naturen icke skulle få stäckas. Det naturliga var det vackraste. Han nändes aldrig att hugga ned ett träd
