116
till mötes och söka uppehålla honom, men det skulle blott väckt hans misstanke; så föredrog jag att afvänta stormen. I en hast blefvo de värsta spåren af ödeläggelsen dolda; ett par fällda träd störtade hals öfver hufvud ned i skogsdjupet; här litet mossa öfver de afhuggna rötterna, der friska grenar öfver ett stenröse. Han kom, gick långsamt fördjupad i sig sjelf ned åt vägen, bort mot utsigten. Ingen förvåning öfver att den nu hade kommit igen, som om den alltid hade varit der! Så sade han likasom för sig sjelf: Här stod jag 1814 och beskådade denna utsigt, här på detta ställe steg den första tanken upp i mig att söka mig hit … Det syntes mig ett jordiskt paradis. En stund derefter: Ack man skall icke här (härnere?) söka paradiset! Lika stilla, utan att se sig om vandrade han bort igen. Huru denna mildhet rörde mig! Men hvilken mängd af tankar väckte icke hans ord! Arbetet blef mig plötsligen motbjudande; jag tog R., och gick straxt efter,
Men du skulle se lunden nu! Kunde du stått med mig på branten i går afton! Till höger den närbelägna kyrkan med sina träd, mörk, kämpalik midt i solbranden; några strålar smögo sig förbi och gledo horizontelt öfver platåen, och hvitsipporna glödde och rodnade glada och blyga öfver besöket. Och dalen och elfven! Andelfven är skön, men den har ingen bakgrund, den är en idyll; men Vormen är en dikt, ett opus, som väcker tanken på det oändliga, det man icke ser. Dock hvem kan beskrifva utan att rodna för sig sjelf! Det är belysningen på dessa sällsamt formade höjder, och denna yppiga vegetation, i sin första strålande friskhet, detta blott för Eidsvolds natur egendomliga, som frambringar denna makalösa verkan.
Det var en fest för mig och R., då vi ändtligen voro färdiga och kunde bedja morfar komma. Gångarna snygga och breda, nya bänkar, lundens kung, den fyrstämmiga silfverpoppeln stod ändtligen stolt
