Sida:Under Långa Nätter.djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

Den andra dagen — eller rättare den första, den allra första, ty det är länge, mycket länge sedan, så länge, att det tyckes mig att det är något som föregick i en annan verld, i en annan tillvaro — denna dag upplefde jag under helt andra omständigheter. En afton i början af Juni, himmelsk mild och full af vällukt, lif och ljus! Jag satt på bänken under det stora äppelträdet i trädgården. Hela gången hvitstänkt af dess blad, och jag satt i djupa betraktelser. Jag tänkte öfver ett under jag hade framför mig; jag tänkte på att i år voro alla pingstliljorna friska, icke en enda af dem hade tvinsjuka, som de i fjol hade nästan alla. Och så tänkte jag: månne hängbjörken der på muren alltid har varit så präktig och stor? Vid sidan af de gamla, krokiga aspträden ser den ut som en kung! Har den alltid rest sig i vädret så majestätiskt, så förunderligt elastiskt och med denna intagande, nedlåtande böjning? hvilken ädel stam, hvilken krona! Huru käckt låter den icke sin glänsande mantel fladdra och i tusen pittoreska veck fladdra ända ned till sin fot! Hvad den är skön den björken! jag är stolt öfver att den står i vår trädgård. Detsamma tycker också solen; den ser alls icke på de andra träden, men björken sänder den en lång, glödande afskedsblick. Detsamma tycker också den lilla fogeln, som sitter i dess topp och sjunger. Emellanåt jublar den till med så hänryckta, klingande slag, att man måste förundras öfver sådana ljud i den lilla strupen; men på en gång faller den in i långa, darrande, dämpade toner, så vemodigt beklämda, som om den visste om något sorgligt. Och det hjelper icke att gräshopporna nere på vallen enstämmigt säga: snick, snack! snick, snack! och humlorna brumma och brumma: pur inbillning, krusbärsblommorna äro ovanligt söta i år; brum, brum, intet är sorgligt, i år få vi pingstliljor, brum, brum, brum — den lilla fogeln, som sitter uppe i björken, sjunger ännu vemodigare, ännu mera tungsint, den