mig till den långa, tröttsamma dagen. Också pingstliljebädden var borta. Rundt omkring var ej annat att se, än en hop upprifna jordhögar, som likt kolossala mullvadshögar stucko upp ur det långa, vanvårdade gräset.[1] Men på muren stodo de gamla asparna ännu; trotsiga, med sammanslingrade armar, tycktes de hånande öfverblicka ödeläggelsen, likasom de ville säga: Ha, ha! vi göra ingen skada vi, ha, ha!
Natten har skridit fram; derute är det kallt och klart, morgonmånen har gått opp, jag har redan länge hört den första tuppen. Der ha vi också vår granne! — Ett betänksamt, lugnt, öfverlägset galande, som alltid åtföljes af en häftig, kolerisk ungdomlig röst gentemot. Så komma två långt borta som aflägsna vaktrop. Huru märkvärdigt regelbundet dessa hanegäll återkomma! Tupparnes klockor gå bra mycket punktligare än våra,
Vi hafva talat så mycket om våra lidanden, vänner! Kunde jag nu, innan vi skiljas, också gifva er ett råd, ett praktiskt råd! Men om jag kände något, då satt jag ju icke här; ty jag tror nog, att jag i det närmaste har uttömt alla sådana. Och dock kanske! Man säger att medel mot sömnlöshet verkar individuelt. Det är nu först allt hvad man skall förtära och icke förtära för att få sofva. Främst på listan står ju theet, det illa beryktade theet. Men jag vet inte hvad jag skall säga derom. Mig är det just detsamma, antingen jag dricker the eller förvisar theköket, detta oundvarliga appendix i den husliga aftonpoesin och äter gröt i stället — helst med skummad mjölk. Detta sista råd har jag fått af en gammal bekant och vän, som är kassör vid en af pensionskassorna här i staden. Ostronpastejer, menade han, voro heller icke tillrådliga; deremot hade han med framgång anbefallt flera i min ställning att dricka ölost om aftonen. Jag har druckit ölost, mjölk,
- ↑ Trädgården hade blifvit utlaggd till kyrkogård.
