Sida:Under Långa Nätter.djvu/13

5

aldrig så som hade deri legat något svårt eller bedröfligt. Jag tror, att der funnits annan »to» i folket på den tiden: de voro kraftigare både till själ och kropp och gåfvo sig icke för så litet. Och hvad skulle ej kunna uthärdas af ett par kärnfriska lyckliga menniskor som älskade hvarandra och sågo lifvet framför sig i ett rosenskimmer! Stackars far och mor! Jag måtte förmodligen haft ett oredigt intryck af ett oupphörligt vaggande och att det ej fanns någon fast mark att sätta foten på. Jag minnes blott, att vi en stilla, klar juni-afton kastade ankar vid en liten ö några mil från Kristiania, och att jag trodde vi hade kommit till paradiset. Hela stranden var liksom öfversållad af den vackra Saxifraga med sina hvita klockblommor, och sjelf satt jag midt i denna böljande äng, i ett tillstånd af stilla hänryckning. Mina små bröder klättrade jublande omkring bland klipphällarna. Min far stod bredvid mig med sin ännu smärta gestalt och det fina bleka anletet öfvergjutet af aftonsolens röda sken. Inne i stugan var min mor jemte pigan sysselsatt med att laga till té och koka fisk. Hon kom ut i dörren med min yngste broder på armen och ropade till mig: Bina! Bina! Far vinkade henne till sig. »Hädanefter skall hon icke heta Bina, utan vi vilja kalla henne vid hennes andra dopnamn» — namnet på en roll hvari min mor hade uppträdt med stor framgång! Detta sades på hans egna kategoriska sätt, hvilket icke frestade till motsägelse. Jag erfor straxt en obestämd känsla af välbehag vid detta nya namn, och glömde aldrig att påminna derom när någon missade sig. Också när mina syskon ville reta mig, brukade de kalla mig Bina, tills slutligen det förhatliga namnet alldeles dog bort. Härom må nu hvar och en tänka hvad han vill, men min tro är, att det namn, man får i dopet, icke är utan ett visst hemlighetsfullt inflytande på individen. Noblesse oblige, säger man, och jag tror äfven med hänseende till namn, att de ålägga