uppmärksamhet vid honom, drog honom ned till sig och skickade honom utomlands på sin bekostnad. Han gjorde flera gånger resor till Tyskland och Italien, hvarest han för denna monarks räkning insamlade taflor och konstsaker. Längre fram blef han äfven för egen räkning en passionerad samlare. Hela hans skatt, frakten af åratals försakelser och sträfvanden, blef ändtligen inskeppad från en italiensk hamn för att afgå till hemmet. Men detta skepp kom aldrig fram, åtminstone fick han aldrig någon reda på sakerna, och det är en allmän och bedröflig sägen inom familjen, att under allt detta låg något bedrägeri. Harmen häröfver kastade min morfader på sjuksängen, känslan af öfvergifvenhet i det främmande landet ökade det onda, och måhända skulle det slutat med hans död, om ej räddningen kommit i en lika öfverraskande som förfärande skepnad. En underrättelse från hemmet ryckte honom våldsamt ur detta aftynande tillstånd och återgaf honom hans lifskraft och energi, på samma gång som den förlänade honom ett värdigare föremål för hans sorg; den underrättelsen nämligen, att hans ende bror, en älskvärd ung man, hade blifvit mördad — skjuten på öppen gata — af sin egen kompanjon. Svartsjuka skall hafva föranledt gerningen; för öfrigt känner familjen ingenting närmare att meddela derom. Rättegångshandlingarna från denna tid — saken daterar sig från åren 1740—50 — skulle dock kunna gifva enhvar, som så önskade, nödiga upplysningar. Det vissa är, att stackars »Grandpapa» aldrig kunde försona sig med förlusten af sina taflor, och jag fruktar nästan att denna sorg till slutet öfverlefvat intrycket af den andra hemska händelsen.
En gång då han vid hemkomsten från en sådan resa landsteg i en af städerna, stod just en barnpiga med ett litet barn på stranden. Han tog den lilla vackra, efter utländsk snitt klädda flickan på armen och smekte henne, men tänkte dervid minst, att hon en gång skulle blifva hans hustru. Hon var dotter
