Sida:Under Långa Nätter.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

och blommor, och det var en glädje för oss, om vi dagen förut kunde få vara med och hjelpa till. binda kransar, föra fram löf o. s. v. En kantat afsjöngs, hvilken han sjelf komponerat och med oändligt tålamod och besvär inlärt socknens bondflickor och diverse musikaliska individer. Ur kritikens synpunkt fingo dessa prestationer naturligtvis ej bedömas, men man var då mera naiv; om jag undantager en och annan illasinnad, som stötte sig, om ej på annat, så på det ovanliga häri, så voro dessa fester vackra, och mängden fann sig uppbyggd deraf.

Den stränghet hvarmed vår far uppfostrade oss, det något stela och ceremoniela i hans väsen, hvilket isynnerhet under de senare åren närmade sig till sträf otillgänglighet, stod åter i en förundransvärd motsats till andra egenskaper. Obeskriflig var den ömhet han visade när någon af oss var sjuk. Han vakade hos oss, han kunde sitta outtröttlig vid vår säng och berätta eller sjunga för oss, med sin vackra, kraftiga stämma. De gåfvor för sällskapslifvet, för hvilka han med rätta var bekant från sina ungdomsdagar i Kristiansand, kunde äfven understundom på ett anmärkningsvärdt sätt gifva sig tillkänna; de framskymtade till och med under hans sista års mörka svårmod. Ingen kunde på ett älskvärdare sätt än han gifva lif åt ett sällskap. Våra lekar, isynnerhet när skrifning kom i fråga, blefvo först då roande och qvicka, när han deltog i dem. Min stackars fader! Ett helt lifs vistelse i en landsbygd, der hans gåfvor ej funno sin rätta verkningskrets, ännu mindre något erkännande, den fullkomliga bristen på umgänge med jemnlikar, den oro och de bekymmer som förbittrade hans dagar och hvilka här ej behöfva påpekas, allt detta undanträngde småningom hans väsendes ljusa, för att ej säga lysande sidor, och lemnade i stället rum för grubbel och dyster slutenhet.

Ensamheten, den långsamma förgiftaren, — ty