14
det är dock förgäfves man söker undfly menniskorna — ökade blott hans benägenhet att öfverallt upprätta systemer och teorier. Det gick som man kunde vänta: det verkliga lifvet blef honom mer och mer främmande och dess företeelser ville ej passa in i hans systemer. Till och med vi barn kände understundom med smärta, att vi ej tillfredsställde honom, icke derföre att vi artade oss väl, men emedan vi artade oss på ett annat sätt än han bestämt det. Jag äger ännu ett manuskript med hans egen prydliga handstil, som innehåller icke mindre än femtio paragrafer om barnuppfostran; reglor som skulle kunna begagnas af hvarje förståndig uppfostrare, men det gör ett eget intryck att tänka på, att de uttryckligen äro skrifna för Henrik. Ett halft hundratal paragrafer om uppfostran och Henrik! Fläta lika gerna femtio halmstrån till klafve om en tjur.
Med denna böjelse för att skapa sig teorier och illusioner förenade min far någonting storartadt i sitt sätt att gifva och hjelpa och på sitt eget tysta och sträfva vis göra godt, hvilket naturligtvis i synnerhet måste svika hans förväntan, Huru blef icke denna hans godhet missbrukad! Huru blef han ej bedragen, du milde Gud, huru blef han ej bedragen! Och för hvarje gång blef han lika öfverraskad. Det ville alldeles icke stämma med hans logik, att välgerningar skulle lönas med otack och ädelmod med hån. Ända in i det sista väntade han att finna menniskorna sådana som han trodde dem vara, som de dock borde och måste vara.
Min faders sista, smärtsammaste illusion, var att förtjensten af sin samtid måste erkännas, och att en stat, ett samhälle har en skuld att afbetala till den man som har gjort dem stora och viktiga tjenster. Han bad tillsist blott om en plats i sin födelsestad, för att kunna egna denna återstoden af sina krafter innan han lade sig till hvila, och denna bön blef
