honom vägrad. Med denna sista illusion bröts hans kraft och ej långt derefter nedsjönk han i grafven.
Fjerde natten.
De informatorer vi hade blefvo alltid omsorgsfullt utvalda bland de minst odugliga och minst outhärdliga subjekter, som denna klass på den tiden var istånd att erbjuda. Det var för det mesta äldre personer, som på ett eller annat sätt lidit skeppsbrott i verlden, som offrade sig åt detta kall. Om allt annat slog fel, återstod dem dock alltid den utvägen att blifva ungdomens lärare och uppfostrare. De mest pedantiska ibland dem gällde för att vara de bästa och pålitligaste, och onekligen låg ju ett slags garanti deri, att de ej hade andra ännu värre egenskaper. Att de alla voro originaler faller af sig sjelf, och jag kan icke säga annat, än att de exemplar, vi erhöllo, i sådant afseende kunde kallas utsökta. Om jag skulle berätta alla de scener våra informatorer gåfvo anledning till, blefve det vidlyftigt nog; men i dylika enskildheter vågar jag icke inlåta mig, af fruktan för att det blott föga skulle kunna underhålla så allvarliga åhörare som mina sömnlösa vänner. Lyckligtvis höll vår far noggrann uppsigt öfver undervisningen, och i synnerhet sedan vi blifvit äldre öfvertog han till och med sjelf vissa ämnen. I skolan läste vi de allmänna saker som hvar och en måste lära, men vi pluggade också med diverse andra böcker, hvilka egentligen lågo för högt för vår späda uppfattningsförmåga. Sålunda läste vi en bok med titel »Förstånds- och tankeläran», som jag kan försäkra blef alldeles förspilld åtminstone på mig; hvad den kan hafva efterlemnat i mina bröders
