foten och jag en likadan nigning, då vi, gående baklänges, uppnått en viss punkt på golfvet En gång då jag var färdig att gå satt läraren just med ryggen vänd mot dörren: i förlitan på denna omständighet och i min glädje öfver att vara befriad från både honom och skolan och Dolz, gör jag min nigning väl djup och en smula uppsluppen, så att de andra måste göra grimacer för att kunna hålla sig allvarsamma; men o ve! han hade hållit utkik på mig i spegeln, och jag hann knappt se honom resa sig i fullt vredesmod förrän jag satt af i den vildaste flykt, ut genom flera långa gångar, ned för två trappor, alltjemt förföljd af den uppbragte informatorn, tills jag slutligen med ett anskri störtade in i rummet Min mor hörde till dem som alls icke tåla vid öfverraskningar; hon stod just med en blomkruka som skulle flyttas, och släppte den tvärt i golfvet. Jag behöfver väl icke säga, att jag fick betala både blomkrukan och min alltför djupa nigning. O Dolz, Dolz, hvad har det icke kostat mig att blifva så höflig som jag nu är!
Jag minnes ännu hvad som gaf anledning till att herr Skatmand blef afskedad. Vi hade en mycket skrattlysten husmamsell, med hvilken han lefde i tyst ovänskap, emedan han alltid trodde att det var åt honom hon skrattade, Vid måltiderna råkade hon också ofta illa ut, enär det stränga bordsskicket ej tillät henne att gifva vika för den frestelse i hvilken herr Skatmand alltid försatte henne. En gång hade hon utan att tänka derpå format en profil af ett stycke bröd Herr Skatmand tog det åt sig och ingaf klagomål deröfver, men nu var min fader trött både vid honom och hans klagomål och afskedade honom med ens.
En annan medlem af huset, ehuru af långt behagligare slag än informatorn, egde vi i vår papegoja, ett i sitt slag ganska märkvärdigt individ, ehuru jag