18
just ej kan säga att hon »hörde till mitt folk». Kärlek till djuren var för öfrigt ett hufvuddrag i familjen; på gården hvimlade det af allehanda fjäderfä och fyrbeningar, och alla hade vi våra favoriter, rätt betecknande för hvars och ens egen individualitet. Skulle någon gång en tam killing eller ett lam slagtas, så gräto min mor och jag långt förut våra modiga tårar deröfver. Min mor matade hvarje dag Henriks »Brunte» från sitt fönster. Kattor tyckte jag bäst om; jag hade alltid en favoritkatt som följde mig öfverallt, till och med ute på mina promenader. Om här vore stället derför, kunde jag ha mycket att förtälja om djuren; drag, som blott röja sig för dem, hvilka med kärlek umgås med och aktgifva på dessa våra stumma medskapade. Blott i förbigående ett par af dessa drag. Katten är ett misskändt djur. Den har klor, det är sannt, med hvilka den understundom kan rifvas, men detta sker oftast ofrivilligt, likasom det ibland händer godmodiga menniskor att såra med sin tunga. Det individuela är utomordentligt starkt utprägladt hos dem, ja mer än hos något annat djurslag; jag har påträffat kattor af alla temperamenter, med alla karakterer. Märkvärdig var en halfvuxen katt som vi här anskaffade oss — det var ett vackert djur, och så liflig, så öfverdådigt munter, att den bokstafligen icke visste på hvilket ben den skulle stå och derföre en gång hoppade upp på den heta kakelugnskransen och brände sina tassar. En dag sprang kisse bort, vi annonserade efter honom och fingo honom verkligen tillbaka; hvad han på denna sin första utflykt i verlden upplefvat är ej godt att säga, men från detta ögonblick var han tvär och olustig och helt och hållet förändrad. En katta som vi hade hemma, var af ett så fromt och välvilligt sinnelag, att hon tillät främmande ungar, till och med af andra djurslag, att dia henne. Kaninhanarne hafva den grymma naturdriften att stympa och uppäta sina egna ungar. Vi försökte att rädda en sådan liten stackare, hvars
