Sida:Under Långa Nätter.djvu/28

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

20

tror likväl, att hon liksom Talleyrand fick äran för många qvickheter som hon aldrig sagt, och derföre vågar jag blott anföra tvänne drag, för hvilka jag kan ansvara. Att hon en gång på en bondes förvånade utrop: “Nej, herre Je’, hva’ ä’ de’ för en fuggel?“ svarade: papegoja, är ej så särdeles lustigt. Men en gång kom en tysk musikant vandrande med sin fiol och en apa, som dansade efter fiolen. Min far, förtjust som ett barn i alla slags konstproduktioner, bjöd in karlen med sin apa. Vi hade en stund åhört musiken, min far med en min och ett allvar, som hade han haft Paganini framför sig, då med ens papegojan flaxade ned från sin pinne och satte sig på bordet. Kan du snakke? frågade hon med sin gälla röst. En ny kullerbytta af apan blef svaret. Aa Skit! sade gojan och flög upp igen. Denna sista kraftyttring var så mycket mer öfverraskande, som ingen hade lärt henne den, den var rent af ett sjelfstudium. En vacker dag satt hon bland blommorna i det öppna fönstret, der vi ofta sett henne utan fruktan för att hon skulle flyga bort, Solen brände het på hennes gröna fjädrar, och jag vet nu icke i hvilka brasilianska drömmar hon invaggat sig, eller hvilken ljuflig illusion som föresväfvat henne, men plötsligt utbreder papegojan i solskenet sina rubinspetsade vingar, flaxar tungt upp och försvinner bakom taken, sedan den beskrifvit en låg båge öfver gården. I tre dagar var papegojan borta; vi ansågo henne såsom förlorad, måhända tagen af en roffogel, då det föll Martha in att söka i en annan riktning. Nu först ett ord om Martha. Att säga att hon var en ovanligt trogen, tillgifven, sedlig och hurtig menniska, uttrycker på långt när ej tillfyllest hvad denna förträffliga tjenarinna i tjugufem års tid var för vårt hus. Hon tillslöt begge mina föräldrars ögon och var den sista som var qvar i gården. Hvad Lisbeth, Sag-Saras (Se “Berättelser“) dotter var i poetisk mening — jag kan ej hitta på något