Sanningen att säga, tror jag min mamma sjelf ej var så alldeles långt ifrån att taga det efter bokstafven. Då kanonerna ljödo, som förkunnade den väntades ankomst och mängden trängde sig ned mot stranden, stannade jag alldeles ensam qvar i det öde, mörka rummet på värdshuset. Aldrig har någon väntan förekommit mig odrägligare eller mera ändlöst lång. Då man kom tillbaka, underlät jag ej att göra mig underrättad om, huruvida någon kommit till skada. Len åt detta drag, vänner! kallen det obetydligt, intetsägande, ty hvad allt kan icke en öfverspänd barnfantasi finna på att skapa sig! likväl — månne det ej skulle kunna ligga något mera deri? Föga mindre vidunderlig lärer väl Carl Johan den gången hafva stått i folkets allmänna uppfattning. Hans sydländskt främmande, imponerande personlighet, det hjelterykte af hvilket han föregicks, den lysande roll, som han var kallad att utföra i vårt fädernesland, måste hos ett så ursprungligt och fantasirikt folk som vårt antaga något groteskt-storartadt, något som ställde honom i slägtskap med halfgudar och sagoverldens prinsar. Man gjorde besvärliga dagsresor in till Kristiania blott för att få se honom, och det gaf icke ringa vigtighet inom en landtlig kust, när man kunde säga, att man varit i sällskap med Carl Johan, eller till och med af honom blifvit tilltalad.
Den svärmiska stämning, i hvilken ensamheten försatte mig, märkte jag dock mindre när jag var inne. Jag var ett lifligt barn, som hade mycket svårt för att sitta stilla, och tog derföre flitigt del i husets yttre sysslor; der det bryggdes, bakades o. s. v. var jag alltid med som åskådare. Om jag skulle uppgifva någon framstående böjelse för något, så var det, näst läsning, en lidelse för att spela komedi, en högst bedröflig lidelse, som på intet sätt fann någon näring, emedan jag hvarken hade tillfälle att se eller deltaga i något sådant, Alla försök jag gjorde att samla de möjligheter, som kunde vara för handen för att sätta
