28
något i gång, strandade beständigt ömkligen. En gång hade jag fått löfte om samverkan af en del utaf bygdens ungdom, jag utskref alla rollerna och fördelade dem, och stycket skulle uppföras under julen; men då julen kom var det ingen som ville, och det slutade dermed att jag, som ord för ord lärt mig alla rollerna, också måste gifva dem alla, och på detta sätt solo uppförde hela scener, dels för tomma väggar, dels för en publik bestående af min moder och husmamsellen, densamma som med sitt skratt jagat ut herr Skatmand ur huset. Måtte jag alltid få en lika tacksam publik!
Men på det hela taget njöto mina teatraliska tendenser ingen uppmuntran, och då de ej alldeles kunde undertryckas, sökte de att gifva sig luft på ett annat sätt, nämligen i förklädningar och allehanda fantastiska upptåg. På landet är man nöjd med litet, understundom kunde dessa tillställningar gifva anledning till munterhet. Än kom jag förklädd som tatterska och spåqvinna, än som kringvandrande sångerska, än som en gammal utspökad mamsell, och jag var hjerteglad om jag blott en enda minut kunde narra någon. En dag, då ett par muntra damer voro på besök hos oss, lät jag pigan anmäla, att pastor X. vore i farvattnet och strax skulle komma. Denne prest var bekant för sina långa predikningar, hvilka endast kunde finna något motsvarande i hans egen nästan onaturliga längd. Mor hade just gifvit damerna ett litet utkast af hans personlighet, och dessa afbidade i stor spänning hans ankomst. Den pastor, som kom, var imellertid ingen annan än den unga fröken, som på ett par ofantliga styltor, insvept i en fotsid, svart rock, prestkrage och trekantig hatt, kom gänglande öfver gården till hela husets stora häpnad. Nu sitter jag här i mitt trånga kyffe i staden och förundrar mig öfver dessa fantastiska ting. Det är illa af mig, men jag kan icke fördraga att barnen kläda ut sig, eller vilja utföra roller. Det väcker en
