Sida:Under Långa Nätter.djvu/37

29

egen sorgsen och ängslig känsla af något — hur skall jag benämna det! — förspilldt, smärtsamt undertryckt. Här är heller icke scenen för sådant, här är för trångt, för nyktert. På den tiden fanns der fullt upp, hvart man såg stötte man på de äfventyrligaste figurer, och man behöfde ej skicka bud efter dem. Hvilka tider! de ligga ej så särdeles långt bakom oss, och likväl skall enhvar hafva svårt för att sätta sig in i dem. Lidelserna, lasten, narraktigheten uppträdde då helt obesväradt och utan mask, men hvilka typer utvecklade sig ej ur denna naiva laglöshet! Afskummet, dräggen af dessa förhållanden kommo till syn i en mängd kringvandrande personer, af hvilka några voro fullkomligt vansinniga. Dessa stackars kringdrifvande menniskovrak hade nästan alla tillhört den bättre klassen. De kommo under hela åratal nästan regelbundet tillbaka på sina besök i kök och tjenstefolksrum, och blefvo alltid mottagne med motvilja af min moder och en med rysning blandad nyfikenhet af oss barn. Bland andra var det ett qvinnfolk, som kallade sig Johanna Maria Catharina Eleonora von Kolbrandt. Det var en hög, ståtlig gestalt, med regelbundna drag och svarta, blixtrande ögon, en verklig femme de brigand. Hon berättade med främmande brytning, att hon var af hög adel och dotter till en tysk kommendant, förutom en hel mängd äfventyrliga händelser. Hon var icke galen, men i otrolig grad förderfvad. Bränvin var redan för svagt för henne, och hon begärde det med allahanda tillsatser af bittert och skarpt. Nekade man henne något, blef hon förfärligt oförskämd. En gång fick Henrik henne att berätta, dock först efter att hafva uppfriskat hennes lifsandar med ett Elixir, som efter hans försäkran bestod af sprit med en tillsats af senap, perikum och spansk peppar. Så fick hon tungan riktigt i gång. Hur mycket sant som kunde finnas deri vet jag icke; men Henrik skickade hvad han hade upptecknat till