30
Mauritz Hansen,[1] hvilken deraf gjorde sina kanske lyckligaste berättelser. De återfinnas i månadsskriften »Husvennen» under namn af »den meklenburgske Familie». En annan var galna Bertha, hvilken gick utpyntad såsom fru, i hatt med plymer och blommor, hon berättade om en förnäm älskare, som hon haft, men hon »visste hvar han fanns». En rörande figur var en person, som kallade sig Kong Doff; han kom utstyrd med en mängd guldbjefs, isynnerhet ordnar, och var hjerteglad när man gaf honom något sådant, att fästa på sig. Han hade ett mildt, svärmiskt ansigte och blåste på en barnflöjt. Han ville aldrig lägga sig till sängs, för att ej behöfva taga af sig sin ståt, i hvilken han på sätt och vis var insydd. Derföre satt han på en stol öfver natten, der man lånade honom hus och blåste vemodigt på sin flöjt. Sedan två botpredikerskor, hvilka utan vidare trängde sig in i rummen, slogo sig ned i soffan och läste lagen för oss alla De voro mycket oförskämda om man icke gaf dem hvad de begärde, eller köpte af deras skrifter. Dessa sista företeelser förekommo, som man kan förstå, under en mycket senare period; vi hade ännu icke riktigt fått farsoten in i landet, man kunde räkna dem till de sporadiska fall som alltid föregå en sådan. På ett förvånande sätt blef jag påmind om alla dessa figurer och om så mycket från denna tid, genom att läsa Aurore Dudevants (George Sands) skildringar från sin barndom, då hon blef uppfostrad på landet hos farmodren. Samma underliga figurer till informatorer, nästan på håret samma skolscener: äfven till hennes farmors slott kommo personer raglande, som roade och skrämde barnen. Bland andra var det en ung man, som gick omkring
- ↑ På den tiden så godt som vår enda novellförfattare, som har skrifvit en mängd berättelser, hvilkas egendomliga värde erkännes af alla, om än vår tids smak kan hafva mycket att invända deremot. Den begåfvade, älskvärde mannen dog tidigt, i en af de mindre städerna, krossad af arbete och armod.
