med en lykta för att söka efter la tendresse (ömheten). Då han suttit stilla en stund, steg han upp för att söka omkring i huset och trädgården med sin lykta, men han kom alltid tillbaka och berättade sorgsen, att han icke hade funnit la tendresse. Stackars karl! nej, henne fick han nog leta efter! Ack huru lik är sig ej menskligheten öfverallt! Scenen må vara förlagd i södra Frankrike eller i Rommerike, samma lidelser, samma besynnerligheter, samma förryckthet, blott att den ene går omkring med en lykta, den andre med en flöjt, den ene hyllar la tendresse, den andre bränvin med senap. O huru mycket måste vi ej älska och hålla af denna vår stackars skröpliga oförbätterliga mensklighet, hvilken på sig bär samma moders otvetydiga prägel — huru fördragsamma och öfverseende borde vi ej vara mot hvarandra, likasom Gud vill och måste vara det mot oss alla.
Sålunda gledo åren omärkligt hän under det stilla, afsöndrade lif, vi förde. Vi hade vid denna tid så godt som ingen beröring med Kristiania. Dagen förflöt för oss barn hastigt nog, delad emellan vår fredliga tillvaro inomhus och ett outtröttligt kringsvärmande ute, hvartill den sköna, men särdeles farliga trakten frestade oss. Lyckligtvis hade ingen af våra föräldrar denna otidiga ångest, af hvilken isynnerhet en del mödrar äro liksom besatte, och hvarmed de inbilla sig att kunna bilda ett värn omkring barnet, som skall förhindra alla faror, medan de dock i sjelfva verket inbjuda farorna och göra barnet försvarslöst emot dem; vi hade således godt tillfälle att i denna riktning öfva och härda oss. Der funnos brådjup och hålor och dammar och elfvar, djupa försåtliga elfvar på alla håll, och jag kan här blott kalla det ett underverk, en tydlig Guds fingervisning, att vi lyckligt sluppo igenom dessa år utan att mista lif eller lemmar. Vi voro väl tjugu gånger nära att drunkna, och lika många gånger höllo vi på att blifva lemlästade. Den djerfhet och säkerhet vi
