II
många skola hålla med mig. Men hvem känner medlidande, eller ens öfverseende med den trötthet, nedstämdhet eller retlighet, som är en följd af långvarig sömnlöshet: denna mörkrets igel, hvilken osynlig suger vår lifskraft, och hvars omåttlighet ökas ju mera den röfvar ifrån oss? Hvem uppskattar den själsstyrka den tysta ansträngningen att vara lika rask i våra sysslor, lika qvick och älskvärd, som andra? Hvem unnar oss af hjertat en middagslur? Och våga vi då, nedstämde som vi äro, helt beskedligt hänvisa på den sorgliga orsaken till vår trötthet, slöhet och begär att få sofva middag, så kunna vi på sin höjd räkna på ett höfligt misstroget småleende, på sin höjd, säger jag, ty, o bittra ironi! det ligger i skildringen af detta lidande och dess tröstlösa enformighet något för de oinvigda, så smittande, att vi må vara glada, om de icke visa sig vilja falla i sömn midt för våra ögon.
Då är det en verklig vederqvickelse att träffa på olyckskamrater, för hvilka man af full själ kan utbrista: du vet det du, du vet hvad det vill säga! Det råder ett frimureri mellan sömnlösa, de misstaga sig sällan på hvarandra. I allmänhet kännas de igen på något feberaktigt i blicken, som lånar sin glöd af den nattliga stillhetens förtärande grubbel, på det trötta, resignerade leendet, på att deras klockor alltid gå efter, och öfverhufvud på någonting “saumseligt“ tankspridt i umgänget med de öfriga trygga och väl orienterade dagens borgare; och slutligen röja de sig genom det redan omnämnda begäret att få hvila på eftermiddagen. Att denna sista böjelse erbjuder en ny anfallspunkt, ett nytt vapen mot de sömnlösa,
