32
uppnådde i att umgås med farorna skulle nu förekomma mig sjelf fabelaktig, om jag ej kunde fästa minnet deraf vid bestämda facta. Vi balanserade öfver bröstvärnet på broarna; vi hoppade igenom en hel våning ned på en knippa hö, icke större än att den af en man makligt kunde stoppas in i en krubba. Men genom sådant blir man skicklig och härdad och det lärer att tåla smärtan. Ett enda drag häraf kan jag väl meddela. Jag åkte, nio år gammal, med min tre år yngre broder i knäet, på isen ner igenom en lång slingrande dalgång; han kom väl ifrån saken, men jag kom hem med klufven tinning och igensvullet öga, och i detta tillstånd satte jag mig helt lugn vid Lisbeths rock och spann. Det skulle vara en behaglig öfverraskning. Den trofasta gamla själen förglömde den aldrig; sista gången jag såg henne år 48, talade hon ännu derom. Kammarluften förklemar, nu fruktar jag den minsta smärta. År 1825, samma stormiga majeftermiddag då Fredrikshall brann, seglade vi, tre syskon, omkull i Vormen. Masten, hvilken bröts af som ett rör, räddade oss och lättade båten, då vi redan lågo i vattnet. Huru många gångar vi plumsat i Andelfven, denna djupa, lugna, försåtliga elf, och räddat oss genom att hålla oss fast vid vassen, vet jag icke — vårt farligaste nöje var dock att ro ut just så långt att vi undgingo den linie der strömmen tager båten och förer den ned mot forssen. Gud vare lofvad, som så höll sin hand öfver oss, som sparade de opröfvade till andra faror, mot hvilka dessa endast äro att anse som lekfaror, och smärtor, hvilka öfver lifvets ihåliga svigtande grund föra till tryggheten i honom.
