Sjette natten
Mor hette Alette Dorothea och var näst den yngsta af min morfaders tretton barn. Hvad skall jag säga, som mest träffande kan måla henne? hon hade ett barns själ, men en serafs hjerta; något så oberördt rent kunde man ej tänka sig. Ända intill det sista bevarade hon en sextonårings jungfruliga blyghet och skygghet. Hon hade varit Kristiansands skönhet under stadens välmaktstid, det vill säga under och efter kriget, då den var skötet för en bildning och ett sällskapslif, hvilka af alla skildras såsom ovanliga. Hennes största glädje var sedan dessa minnen, då hon kunde få berätta om familjerna Hegermann, Grefve Moltke, Isaachsen, van Kervel, Reinhardt, m. fl., alla rika och ansedda hus, hvari damerna voro gudinnor till skönhet, och behag, och herrarne åtminstone halfgudar. Jag tror verkligen, att menniskorna voro gladare och på det hela taget lyckligare på den tiden. De buro också lidandet mera lätt och gladt, och de dogo gladare, måhända derföre att de lefvat mera nöjda — i sann mening, vill jag då säga. Från all denna herrlighet och den husliga lycka mina föräldrar njöto trots de tarfligaste vilkor, blef hon plötsligt bortryckt och försatt i Eidsvolds djupa naturensamhet. Här fanns den tiden högst få eller rättare ingen till hvilken hon kunde sluta sig, så att stackars mor, helt och hållet hänvisad till sig sjelf, kom rent af tillkorta. På detta sätt förde hon ett vegetativt lif vid sidan af min far, de största kontraster lifvet någonsin kunde sammanföra, utan att af honom tillegna sig något, skonad af honom, liksom den lutande klippan skonar och beskärmar den skälfvande blomman, hvilken hon tillika beröfvar sol. Min far behandlade henne med ett visst ömt öfverseende, blandadt med en anstrykning af gammaldags courtoisie; han tog alltid hennes
