Sida:Under Långa Nätter.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

38

Det var en strålande klar, varm sommarmorgon. Vi voro alla som bedöfvade. För få timmar sedan hade hon haft sin lilla halfårsgamla dotterson på sängen och smekt honom. Jag stod i det öppna fönstret i hennes rum, ur hvilket man burit henne bort, och stirrade på denna samma utsigt, som jag hundrade gånger hört henne prisa, beständigt med ett barns naiva, alltid nya förundran! Den djupa, slingrande skogsdalen, som på sina aflägsna vågiga toppar liksom uppbar den väldiga vattenspegeln, kyrkan till höger, hela denna tafla, innesluten inom ramen af de gamla hängpilarna utanför, låg der i ostörd skönhet och frid, liksom funnes ej någon sorg till i verlden. En lång rad af slåtterkarlar sträckte sig från sluttningen ända ned i dalen. På byrån stod ett glas med ännu nästan friska rosor, hvilka hon för tre dagar sedan hade plockat. Det förundrade mig, att de understodo sig att vara till.

Far ägde bästa fattningen af oss alla; han började redan samma dag att träffa anordningar. Några dagar sednare kom jag in till honom, men fann honom sitta i soffan vridande händerna. Han runkade på hufvudet och sade ingenting annat än: Alette, Alette!

Först den dag, då hon begrofs, fick jag riktigt gråta; och det förekom mig, som skulle jag gråta ut mina ögon. Jag gömde mig i den aflägsnaste vrå nere i dalen, jag höll händerna tryckta för öronen för att icke höra kyrkklockorna. Ack, hon var en så klar själ! hur hon kunde le! Allt som var mörkt och mystiskt hatade hon. Så hade hon en verkligen rebellisk afsky för likkistor, grafvar och kyrkogårdar, med ett ord för alla vår kristliga begrafnings sorgliga, dystra apparater, återigen i fullkomlig motsats till far, hvilken ordentligen svärmade för sådant; ja, att bevista en begrafning med riktigt många ceremonier var en af hans största njutningar. Ack, jag hade trott det vara omöjligt att en menniska skulle kunna gråta så