bondgård här uppe i Norge, hvarest de bodde ett par år, innnan de köpte M. Der öfverfalls hon af ett svårmod som nästan gränsade till vansinne, och som säges hafva inverkat på den ännu ej födde.
Öfversten hade haft en syster som varit särdeles skön och älskvärd, men som dog i sin fagraste ungdom af sorg öfver att hon ej kunde få förenas med den man hon älskade, en rättskaffens men ofrälse militär. Måhända var det för att försona hennes skugga, som brodren sedan äktade hennes sällskapsdam. Hans muntra anfall voro dock sällsynta, och familjen betraktade dem med denna tids lätta filosofi, liksom de icke heller orsakade något uppehåll i vårt lyckliga umgänge. Hvilka hjertliga, sannt humana menniskor! Huru mycken glädtighet och munterhet, som dock hölls i tukt genom en återstod af det gamla förnäma ceremonielet. Detta kändes dock ingalunda. tryckande; nej, det gaf tvärtom glädjen intimitet och en viss gratie. Om jularna hade vi hela maskeradtillställningar, eller utförde vi dessa kostymlekar, hvilka på den tiden knappast ännu voro kända här, och hela sceneriet och den gammaldags-garderoben kom oss väl till pass. Huru hjertligt kunde ej öfverstinnan skratta — och den gamla mamsell Netta, som beständigt blinkade med ögonen! Sådana hus, och jag kan gerna säga, sådana menniskor, finnas nu icke mera till.
Öfversten dog 1889, och familjen flyttade bort. Det ligger något mycket vemodigt i upplösandet af ett sådant gammalt hus. Huru många scener, allt ifrån det första, nästan omärkliga tecknet, ända till den sista akten i det sorgliga dramat: auktionen, ödeläggelsen i sin styggelse! Med bedröfvelse erfor jag, då jag återkom från en vistelse i utlandet, att denna allaredan ägt rum, så att jag kom för sent för att rädda några af mina kära, gamla saker. Nu voro de spridda i alla väderstreck, och man kunde ej en gång lemna mig upplysning om hvart de kommit;
