kan man lätt begripa. “Om ni lät middagssömnen fara, så finge ni nog sofva om natten“, heter det; men detta argument, som imponerar på många, är dock grundfalskt, och passar blott på nattsofvarnes eget förhållande till middagssömnen. Till en frossare kan man säga: akta er för otidiga måltider, om ni vill rätt njuta er gourmandise; men det vore löjligt att tala om måtta med dem som hota med att svälta ihjäl. Det liknar dessa försakelseteorier, som man positivt vill inskärpa äfven i folk som aldrig få smaka ett grand af lifvets glädje.
Till eder, I sömnlöse, kommer jag nu i den tysta natten, till eder vill jag tala, ty blott I kunnen förstå mig rätt; och medan jag önskar alla andra en rolig god natt och behagliga drömmar — lika välment, om än öfverflödigt — stiger jag sakta fram till edert läger och sätter mig vid hufvudgärden. Då berättar jag något, sorgligt eller gladt, som det faller sig. Det skall förkorta oss de långa timmarna. Jag vet ju af egen erfarenhet huru förnöjsam man blifver, jag minns det från mina egna legitima — jag ville säga själsfriska sömnlösa nätter, hvilka fullt erkända af familj, vänner, läkare och apotek, hafva sin egen lilla hofhållning, sin hedersvakt, sina infall och nycker, men icke dess mindre kunna vara så odrägliga som möjligt. Då brukade jag öfvertala sköterskan eller barnpigan, hvilkendera för tillfället hade hedersvakten, att berätta. Om icke annat måste hon berätta om sin mors kor, om sina syskon och hvar de blifvit af, eller måhända om att hon en gång i sitt lif varit till Säters. Om hon icke alls hade något att
