44
Det var en drypande, starkt doftande, men ljus sommarafton, så jag beslöt att hålla ut och göra ett besök på Östvold, om det också blef sent.
Jag uppnådde gården.
— Är icke ni den mannen som köpt o. s. v.
— Nej, det var inte jag, det, blef svaret jag der fick.
— Men bonden på Moestugan försäkrade mig …
— Jo, det var likt det! Jag köper minsann inte tockna speglar jag! Det måtte vara gamla Hans häruppe i Nordgården då, men jag har inte förnumme’ om någon spegel oppe hos honom heller,
Gamle Hans råkade jag icke, men hans hustru försäkrade, att det berodde på ett rent misstag af Moestugabonden. Spegeln hade ej blifvit såld till Östvold, utan till Vestvold. Der bodde hennes syster, hon hade nyligen sett spegeln hänga der.
Östvold och Vestvold!
Till Vestvold således! Jag repeterade för mig sjelf under vägen likasom en trollformel, som skall öppna dörren till den förlorade skatten: Hustrun på Östvold har sett spegeln hänga på Vestvold, hustrun på Östvold, har sett spegeln hos sin syster på Vestvold, hustru på Östvold har sett den hänga på väggen hos sin sin syster på Vestvold, o. s, v.
Kom så fram till Vestvold. Med tillhjelp af en liten hvithårig pilt, som stod i förstusvalen och åt på en smörgås, hvars tjocklek syntes mig långt öfverstiga gränserna för hvad man rimligen kan fordra af ett par käkar, fick jag ut hustrun som satt derinne vid sin väf.
— Är icke det mor Vestvold, som är syster till hustrun på Östvold.
— Jo men, det är nog syster mi’ det.
— Då är det visst du, som köpte o. s. v.
— Jo är det så, fröken får vara så god och stiga in, sade den vänliga snygga gumman, i det hon hjelpte mig ned af hästen.
